Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - Andra kapitlet. Faust-tanken - 2. Lifvet och döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men då det lider mot morgonen, kommer en tredje
ängla-skepnad i morgonglans och solsken och säger majestätiskt:
“Bort. båda två! Ty denna själ är min.
Vänd om, atom, igen i lifvets floder!
Dig jorden bidar, allas liöga moder!
Där skall du sofva lugnt och saligt drömma.
Var bubblan ibland vågorna, som strömma!
Var sång i fågelns strupe! Le i droppar
af gräsets dagg, i äppelträdets knoppar!
Var allt, som sjunger, gråter, sväfvar, klingar!
Var ros och stjärna, himlafärg och vingar!“
När Döden hade fyllt sitt värf och flydde
ur kojan, morgonsolen redan grydde,
och träd och buskar doftade af vår.
Men af de båda syntes intet spår.“
Detta är ju oförfalskad panteism, men en panteism af
ädlaste poetiska slag. Mig synes denna afskedshälsning
till ett flyktigt jordelif vara en vacker utläggning af de
i sin nakna enkelhet hemskt gripande orden: “Af jord
är du kommen. Jord skall du åter varda.“
Med allt detta följer, att döden, långt ifrån att vara
något skräckfullt, fastmer måste betraktas såsom en
välgörare och hafva något blidt, försonande öfver sig. “Felice
Boni“ (VII), den hjärtegode narren, som ljöt döden genom
ett lifsfarligt okynne, hade kvar sitt varma barnalöje, då hana
döda kropp togs upp ur dammen. — I “Försoning“ (V)
såg skalden på sin döde väns anletsdrag spåren af
“Ahas-vers trotsiga tanke och Kristi himmelska längtan — två
rivaliserande makter, som först i döden försonats“. — Och
då skalden en gång läste i en bok på en kyrkogård (“Två
dikter“, XXXIX), blickade han upp och
“— — — fann en annan dikt,
som svallade med strofer
af en oandlig hjältedikt,
så full af ömhet, frid och stilla sorg,
så full af själfuppoffring och försoning.
Det var en ändlös dikt,
af allvarsamme Döden sjungen.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
