Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hela deras liv...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANTOINETTE!
95
Han log och började äta. Middagen
slutade utan att de gjort sig möda att tala. De
hungrade efter tystnad. Deras tungas band
löstes äntligen då de kände sig litet mer
utvilade, då deras ömsesidiga finkänslighet
utplånat dagens alla osköna spår.
Olivier satte sig till pianot. Antoinette
hade förlorat vanan att spela, ty hon ville låta
honom göra det. Han satte in bela sin styrka
därpå. Han var mycket begåvad. Hans
kvinnliga natur, som bättre lämpade sig till
att älska än att handla, förenade sig
kärleksfullt med kompositörernas tankar; hans känsla
sammansmälte med dem, återgav minsta
skiftning med lidelsefull trohet, så långt åtminstone
som hans späda krafter och svaga armar
till-läto det. Tristans jätteflykt och Beethovens
sista sonater voro honom övermäktiga. Så
flydde han helst till Mozart och Gluck, och
även hon föredrog dem.
Ibland sjöng hon också, men endast enkla
sånger, ålderdomliga melodier. Hon hade en
bräcklig, allvarlig, något beslöjad
mezzosopran. Hon var så blyg att hon inte vågade
sjunga för någon, knappast för Olivier, utan
att hennes strupe sammansnördes. Det fanns
en melodi av Beethoven med skotska ord som
hon särskilt tyckte om. Den hette den trogne
Johnnie. Den var stilla, lugn, fylld med djup
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
