Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hela deras liv...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
JEAN-CHRISTOPHE
ömhet, den liknade henne. Olivier fick
tårarna i ögonen då han hörde henne sjunga
den.
Men hon föredrog att höra på brodern.
Hon påskyndade sina hushållsbestyr och lät
dörren till köket stå öppen, så att hon kunde
höra honom bättre, men trots alla hennes
försiktighetsmått blev han otålig om hon bullrade
det allra minsta då hon diskade och ordnade
porslinet. Hon stängde då dörren, och när
hon slutat satte hon sig på en låg stol, inte
tätt intill pianot utan vid spiseln (ty han tålte
inte att ha någon vid sin sida då han spelade).
Hon kröp ihop som en liten katt, vände ryggen
åt pianot och fäste ögonen på härdens glödande
ögon — en kolbrikett som tyst och långsamt
förtärdes, hon domnade bort och det förflutnas
bilder svävade omkring henne. Då klockan
var nio måste hon rycka sig lös och påminna
Olivier om att han finge sluta. Det var
plågsamt att slita både honom och sig själv ur
dessa drömmerier, men Olivier hade läxor att
läsa och fick inte lägga sig för sent. Han
lydde inte strax. Efter att ha lämnat musiken
behövde han alltid en lång stund innan han
kunde taga itu med arbetet. Hans tankar
flögo vida omkring, och klockan slog ibland
halv tio innan han befriat sig från dimmorna.
Antoinette satt böjd över sin sömnad på andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
