Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Karin Ingmarsdotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillbakavisat honom. Till sist beslöt han sig för att gå över
till mor Stina för att få tala med en glad och vänlig
människa.
Han stängde sin tomma bod, knäppte kavajen tätt om
kroppen och gick över till skolan genom blåst och regn
och skvalpande vattenpussar.
Halvor kände sig så nöjd med att åter vara i skolan, att
han satt kvar där ännu, då det ringde till förmiddagsrast
och Storm med de två barnen kom in till kaffet.
De gingo alla tre fram och hälsade på honom. Han reste
sig för skolmästarn, men när Ingmar räckte honom handen,
hade han redan satt sig ner och talade så ivrigt med mor
Stina, att han inte tycktes märka gossen. Ingmar stod kvar
en stund alldeles tyst. Sedan gick han fram till bordet och
satte sig. Han suckade flera gånger på samma sätt som
Karin, då hon hade varit där.
— Halvor är här för att visa sin nya klocka, sade mor
Stina. Och Halvor tog upp ur fickan ett nytt silverur och
visade. Det var mycket vackert, ganska litet, med en förgylld
blomma på boetten. Skolmästarn öppnade uret och gick in
i skolan efter ett förstoringsglas, som han klämde fast i ögat,
när han såg på verket. Han föll i hänryckning, stod en lång
stund och gladde sig åt att se hur hjulen grepo in i
varandra. Han hade aldrig sett ett så gott arbete, sade han.
Äntligen lämnade han Halvor klockan tillbaka, och denne
stoppade den på sig, men såg varken glad eller stolt ut, som
människor bruka, när man berömmer vad de ha skaffat sig.
Ingmar teg stilla, medan han åt, men när han hade tömt
kaffekoppen, frågade han Storm om han förstode sig på
klockor.
— Ja, svarade skolmästarn, det vet du väl, att jag förstår
mig på allting.
Ingmar tog då fram en klocka ur västfickan. Det var en
stor, rund silverrova. Ful och klumpig föreföll den, framför
allt nu, då de så nyss hade sett Halvors klocka. Kedjan, som
den hängde på, var ful och klumpig, den också. Intet enda
ornament fanns på boetten, men däremot en stor buckla. Det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
