Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Förra avdelningen - Den vilda jakten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och så hade björkarna i all hast sänt ut små gulgröna,
kådiga blad, medan lönnarna tills vidare klädde sig bara
med grön blom. Alarnas blad kommo fram så ofärdiga och
skrynkliga, att de voro lika missfoster, men pilbladen gledo
ut ur knopparna släta och välskapade från första stund.
Gertrud gick och smålog, medan hon tänkte detta, och
önskade bara, att hon hade varit ensam med Ingmar för att
få tala om alltsammans för honom.
De hade lång väg att gå ända upp till Ingmarsgården, det
var mer än en timmes vandring. De följde älvstranden, och
Gertrud gick hela tiden en smula efter. Nu lekte tankarna
kring det röda skenet från solnedgången, som flammade än
över älven, än över stranden. Gråa albuskar och ljusgröna
björkar insveptes av skimret, stodo och lågade ett ögonblick
och återtogo lika snabbt sin naturliga färg.
På en gång blev Ingmar stående stilla. Han bröt av mitt i
något han höll på att säga och kunde inte få fram ett ord.
— Vad står på? frågade Gunhild. Ingmar stod och såg
framför sig alldeles blek. De andra sågo ingenting annat än
en vid slätt, rutad av åkerfält och omgiven av höjder. Mittpå
slätten låg en stor bondgård. I samma ögonblick föll det
röda solnedgångsljuset på gården, alla fönster blänkte, och
de gamla taken och väggarna glänste klarröda.
Gertrud kom snabbt fram, kastade en hastig blick på
Ingmar och drog de andra med sig.
— Vi ska inte fråga honom något om detta, viskade hon.
Det där stället är Ingmarsgården, han har visst svårt att se
den. Han har inte velat gå hem på de sista två åren,
alltsedan han blev fattig.
Vägen, som de hade att gå, löpte tvärsöver slätten, förbi
gården fram till Stark Ingmars stuga i skogsbrynet.
Ingmar kom snart efter de andra och ropade åt dem:
— Det är bättre att gå den här vägen. Han förde dem
in på en gångstig, som slingrade sig längs skogsbrynet och
ledde till torpet utan att beröra själva gården.
— Du, Ingmar, känner väl Stark Ingmar? frågade Hök
Gabriel Mattsson.
— Ja, nog var vi goda vänner förr i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
