Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Hök Matts Eriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Far, frågar sonen, varför håller ni så fast vid ett ställe,
där ni har slitit så ont?
— Men tänk också vilken glädje det var, svarar fadern,
då jag fick bygga stora stall åt djuren och då boskapen
år efter år förökade sig så, att jag ständigt måste tänka på
att vidga utrymmet! Om jag inte skulle sälja egendomen
nu, borde jag ha lagt om lagårdstaket. Det kunde ha passat
att göra det just vid den här tiden, så snart jag hade blivit
färdig med sådden.
— Far, säger sonen, ni ska så säd i det landet, varest
somt faller ibland törne och somt på hälleberget och somt
på vägen och somt i den goda jorden.
— Och den gamla stugan, säger fadern, som jag reste
efter den första kojan, den hade jag just i år ämnat riva
för att bygga mig ett tvåvåningshus. Vad ska jag nu med
allt timret, som vi båda körde fram under vintern? Det var
ändå ett tungt arbete att släpa fram det. Hästarna for illa
och vi med.
Sonen blir ängslig. Han tycker, att fadern glider bort ifrån
honom. Han är rädd för att den gamle inte med det rätta
sinnelaget går att offra Gud sin egendom.
— Ja, säger sonen, men vad betyder nya hus och stall
mot att få leva ett rent liv bland liktänkande?
— Halleluja, svarar fadern, jag vet, att en skön lott är
oss beskärd. Och nu går jag ju ner till bruket för att sälja
egendomen till sågverksbolaget. När jag vandrar här nästa
gång, är alltsammans förbi, då äger jag ingenting.
Sonen svarar inte, men han är nöjd att veta, att fadern
ännu vidhåller sitt beslut.
Om en stund vandra de förbi en gård, vilken ligger mycket
täckt på en kulle. Den har ett vitmålat boningshus med
balkong och veranda, och runtom huset stå höga
balsampopplar, vilkas vackra, gråvita stammar svälla av säv.
— Se, säger bonden, så just var det jag tänkte få det.
Just en sådan där veranda med balkong över och med
mycket sniderier. Och just en sådan där vid, grön plats
framför med fint, tätt gräs. Skulle det inte ha varit vackert,
Gabriel?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
