Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I Dalarne - Senare avdelningen - Gertrud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du förstår dig på att ta hämnd, du.
— Kallar du detta för hämnd, Ingmar? frågade hon
bestört.
— Vad ska jag kalla det? Varför kom du inte genast
till mig med de där pengarna?
— Nej, jag ville vänta till bröllopsdagen.
— Hade du kommit, innan jag varit gift, hade jag säkert
fått köpa gården av Sven Persson, och jag hade kunnat få
dig.
— Ja, det visste jag.
— Men nu kommer du på själva bröllopsdagen, just som
det är för sent!
— Det var för sent i alla fall, Ingmar. Det var för sent
för en vecka sedan, och det är för sent nu, och det är för
sent för alltid.
Ingmar hade sjunkit ner på stenen igen. Han höll
händerna för ögonen och satt och jämrade sig.
— Å, jag trodde, att det inte fanns någon hjälp! Å, jag
trodde, att det inte stod i människomakt att ändra! Och nu
ser jag, att det hade funnits hjälp! Nu ser jag, att vi alla
kunde ha blivit lyckliga!
— Du måste förstå en sak, Ingmar, sade Gertrud. När
jag fann pengarna, såg jag genast, att de kunde hjälpa oss,
såsom du nu säger, men det var ingen frestelse för mig,
nej, inte ett ögonblick, därför att jag tillhör en annan.
— Du skulle ha behållit dem själv! utropade Ingmar.
Nu känner jag det, som om en varg skulle slita och riva
i mitt bröst. Det var ingenting, när jag visste, att det var
omöjligt. Men nu, när jag vet, att jag hade kunnat få dig!
— Jag kom hit för att göra dig glädje, Ingmar.
Nu hade de blivit otåliga i bröllopsgården. De kommo
ut på trappan och började ropa:
— Ingmar, Ingmar!
— Ja, bruden har jag ock där nere, som väntar mig, sade
han i stor ångest. Och att det är du, Gertrud, som har vållat
detta! När jag svek dig, var det i stort nödtvång, men du har
förstört allting bara för att göra mig eländig. Nu vet jag
hur far kände det, när mor dräpte barnet, for han ut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
