Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - På morgonrodnadens vingar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
insåg, att hon inte kunde vänta honom denna dag. Men hon
kände sig inte fördenskull betryckt eller orolig.
— Han ska komma i morgon i stället, sade hon med den
största tillförsikt.
Hon gick ner från berget och kom åter till kolonien med
ansiktet strålande av lycka. Men hon anförtrodde ingen den
stora, glada visshet, som fyllde henne. Hela dagen satt hon
som vanligt vid sitt arbete och talade om likgiltiga ting.
Nästa morgon stod hon ånyo på Oljoberget i den tidiga
morgonstunden.
Och morgon efter morgon kom hon tillbaka, därför att
hon ville vara den första av alla människor, som såg Kristus
komma framtågande i morgonens härlighet.
Hennes vandringar väckte snart uppmärksamhet i
kolonien, och man bad Gertrud, att hon skulle stanna hemma.
Kolonisterna föreställde henne, att det skulle skada dem,
om människor finge se henne varje morgon ligga på knä
på Oljoberget och invänta Kristi tillkommelse. Om hon
fortsatte på detta sätt, skulle man också börja säga om dem,
att de voro vansinniga.
Gertrud försökte att vara lydig och stanna hemma. Men
i den tidiga morgonstunden vaknade hon, och då stod det
åter klart för henne, att just denna dag måste Jesus komma.
Och då kunde ingenting hindra henne från att stå upp och
skynda ut för att mottaga sin konung och frälsare.
Denna väntan hade blivit till ett med henne själv. Hon
kunde inte motstå den, inte frigöra sig från den. I allt annat
var hon sig alldeles lik. Det var ingen oreda i hennes hjärna,
hon var endast förändrad såtillvida, att hon var gladare
och mildare än förr.
Om en tid blev man så van vid hennes morgonvandringar,
att hon fick komma och gå, utan att någon fäste sig därvid.
Men då hon gick ut om morgonen, såg hon en mörk skugga
stå och vänta henne i porten. Alltsom hon vandrade uppåt
berget, hörde hon trampet av järnskodda klackar. Hon
talade aldrig till denna skugga, men hon erfor en känsla
av trygghet, då de tunga stegen kommo efter henne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
