Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Förra avdelningen - Paradisbrunnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig emellan de där pelarna nu i dag, då jag är ute för
att stjäla vatten.
— Hur kan du tänka så! inföll Gertrud. Det är väl det
bästa du har gjort i hela ditt liv.
Gertrud låg nu i helt glad väntan och lyssnade. Hon hade
så pass stark feber, att hon inte kunde hålla isär verkligt
och osant, utan hon var fullt inne i att Gabriel var på väg
efter vatten från paradisbrunnen.
— Så skjuter jag av mig tofflorna och går in i El
Aksa-moskén, fortfor Gabriel. Han tyckte, att det gick underbart
lätt för honom att sätta ihop den här historien, men han
kände ett så djupt medlidande med Gertrud. Det var detta,
som födde orden på hans läppar. Det enda, som oroade
honom, var, att han ändå till sist måste säga Gertrud, att
han inte i verkligheten kunde skaffa henne vatten. Och när
jag väl är inkommen dit, ser jag strax brunnen till vänster
inne bland en hel skog av pelare. Det står ett vindspel med
rep och krok över den, det är ingen konst att hissa ner
ämbaren och få dem fyllda. Och jag ska säga dig, att det är
rent och blänkande klart vatten, som jag hämtar opp ur
brunnen. Bara Gertrud får se och smaka sådant här vatten,
blir hon bestämt frisk, tänker jag för mig själv, medan
jag fyller ämbaren.
— Ja, bara du nu snart kan komma hem med det! sade
Gertrud.
— Jag ska säga dig, svarade Gabriel, att jag inte är så
lugn nu, som när jag kom. Nu då jag har vattnet, så är jag
rädd att förlora det. Och när jag går mot porten, blir jag
än mer ängslig, för jag tycker mig höra rop och skrik.
— Ack, vad kan det nu vara i vägen? frågade Gertrud,
och Gabriel såg, att hon blev blek av ängslan. Men Gabriel
tyckte nu, att han måste göra slut på saken och han utbrast:
— Vad som är i vägen? Jo, det ska jag säga dig. Hela
Jerusalem är det, som kommer emot mig.
Han drog andan ett ögonblick liksom för att uttrycka sin
häpnad och förskräckelse.
— Ja, de har rest sig opp, alla de där, som låg och vilade
på stenhällarna, och nu står de utanför El Aksa och skriker.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
