Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I det heliga landet - Senare avdelningen - Ingmars strid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ta fotografier, som kunna säljas till resande, de sätta upp
en liten guldsmedsverkstad i ett hörn av kolonien.
Det dröjer inte, förrän miss Young sitter som
föreståndarinna i Achmed effendis skola, och unga svenska flickor
få också plats där och undervisa muhammedanska barn
i sömnad och stickning.
Mot hösten sorlar och brusar hela kolonien av arbete och
företagsamhet. Den är flitigare än en myrstack.
Och när man tänker efter, har ingen olycka inträffat under
hela sommaren, ingen har dött alltsedan den tiden, då
Ingmar övertog kvarnen. Ingen har heller gått och sörjt sig
vansinnig över Jerusalems ondska.
Alla äro strålande belåtna, de älska sin koloni högre än
någonsin, de lägga planer, de anordna nya företag. Det var
blott detta, som fattades dem för att vara riktigt lyckliga.
Och nu tro de alla, att det var Guds vilja, att de skulle
börja att förtjäna sitt bröd med sitt arbete.
I september överlåter Ingmar kvarnen åt Ljung Björn och
stannar hemma i kolonien. Han och Gabriel gå och uppföra
ett slags skjul på den kala marken där utanför. Men ingen
vet vartill detta ska användas, ingen får se hur det inredes,
det är en stor hemlighet.
När skjulet äntligen är färdigt, resa Ingmar och Gabriel
ner till Jaffa och börja långa, oändliga underhandlingar med
de tyska kolonisterna därstädes.
Men om två dagar äro de hemma igen, och då komma de
ridande på ett par ståtliga, bruna hästar.
Dessa skola nu tillhöra kolonien, och man får säga, att
om en sultan eller kejsare hade klappat på porten och
förklarat, att han ville sluta sig till kolonisterna, hade han
kanske inte blivit mera välkommen.
Ack, så barnen hänga och dingla på de hästarna, och så
stolt den bonden är, som får plöja med dem!
De äro bättre ryktade än några hästar i Österlandet, och
ingen natt går, utan att bönderna äro ute hos dem för att
se till, att deras krubba är fylld.
Men vem det vara må av svenskarna, som om morgonen
lägger selen på hästarna, kan han inte låta bli att tänka:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
