Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hvitbjörn och Vår
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I90 HVITBJÖRN OCH VÅR.
Men när det började komma kyla i
luften för andra gången på ön blef
Hvitbjörn orolig. Han hade ju inte skaffat
eld. Nätterna blefvo först blå och sedan
svarta. Hvitbjörn stönade i sömnen, när
han inte låg vaken och grubblade. En
natt tog han Vår i sina armar, och hon
hörde att han hade gråtit, när han
förtrodde henne att han omöjligt kunde
finna eld. Tyckte han då inte att de
skulle resa? Jo, Vår ville gå med honom
till världens ände. Därmed var det
afgjordt. Hvitbjörns plan var att gå söderut.
Eftersom han inte kunde skaffa eld, måste
de byta vistelseort. Långt söderut
slutade jökeln, hade han hört, och där
skulle vara ett varmt land med stora
skogar, bebodda af nakna och vilda
människor; man finge försöka att ta den
vägen.
Det var långt ut på hösten, då den
lilla familjen bröt upp. Ännu så sent på
året som det var beredde åskan dem
en afskedshälsning med brak och
dränkande strömmar öfver jökeln, som lyste
afgrundsgrönt under blixtarna. Hvitbjörn
såg sig om: blixt på blixt hela himlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
