- Project Runeberg -  Julhelgskyrkan. Illustrerad jultidning för barn / 1917 /
7

Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Karin, som icke ville äta gröt.


illustration placeholder


Matklockan ljöd glatt på Granbacka gård, dit efter
vanligheten en mängd små släktingar, små
sommargäster, hade samlats. Men en av dem brydde
sig icke om klockan. »Den där grötklockan –
nej jag tackar.»

»Men kom nu fort Karin.» ropade kusinerna.

Karin var en liten glad elvaåring. Hon hade under
många somrar och även vintrar gästat Granbacka. Hon
var ju faster Karins guddotter och till på köpet
hennes namne. Karin Elisabet Gran hette de vardera.
Icke underligt då, att Karin var sin fasters lilla älskling.

Men detta år hade vänskapsbanden dem emellan
litet lossnat, och den enda orsaken härtill var, att det
var krig någonstädes ute i världen. Den första dagen
hade nog förflutit glatt, men så kom aftonen, och då
funnos på kvällsvardsbordet endast ett fat gröt och
mjölkmuggarna intet annat. De andra barnen, som
redan vistats några dagar på landet och vant sig vid
matordningen, grepo hurtigt gröten an. Men lilla Karin
blott betraktade bordet med vidöppna ögon.

»Skall jag äta gröt, faster Karin?»

»Ja visst.»

»Ingalunda kan du mena, – – – att jag. – – –
Vet du icke, att jag inte kan äta havregrynsgröt?»

Ȁr du hungrig Karin?

»Ja.»

»Men icke så hungrig, att du skulle kunna äta gröten.»

»Nej.»

»Vill du icke bjuda till såsom de andra? Den dag
kan nog komma, då du gärna skulle taga emot litet
gröt, om du finge. Karin.» Faster talade allvarligt.
Alla förstodo, att hon avsåg kriget och dyrtiden, men
icke visste någon, att hennes profetia även på ett
annat sätt skulle kunna gå i fullbordan. Karin skakade
blott på huvudet, så att flätorna svängde.

»Nå väl» genmälde faster Karin. »Den, som ej kan
äta gröt, får vara utan mat till i morgon.»

»Gärna för mig» muttrade Karin och sprang ut. Och
i detsamma uppreste sig alldeles som en mur mellan
henne och faster Karin, från vilken den lilla flickan
höll sig på avstånd.

Tvenne kvällar hade redan lilla Karin fått gå till
sängs utan kvällsvard. Skulle det inträffa även i afton?
Aldrig hade hon förr upplevat något sådant. Varför
kunde de icke bestå henne ett par fattiga smörgåsar,
då hon nu engång icke kunde äta gröt. Hon kunde
ju skriva hem, om huru hon blev behandlad, sedan
skulle de nog skicka efter henne hemifrån. Där talar
ingen om gröt, om krig och dyrtid. Och så skulle
hon aldrig mer återvända hit, där alla voro emot henne
t. o. m. den snälla farmor.

Karin satt i gungan. Därifrån bar det av till
trädgården, där hon började äta stickelbärskart. Dem kunde
väl ingen förbjuda henne ens under krigstiden.

De andra barnen kommo välförplägade med gröt
och skön mjölk under lek och stoj till trädgården.
Karin, som hade magen full av omogna bär, började
med dem leka kurra gömma, enkleken och att hoppa
i kapp över en stor mullhög, ända till dess fasters röst
ljöd: »Kom och lägg er barn». Och snart kröp den
glada skaran var och en i sin bädd, där de små
munnarna icke tystnade, innan faster Karin kom för att
önska god natt.

»Från en säng i flickornas rum svarade en ynklig
röst: «god natt faster».

»Vad går åt dig Karin, är du hungrig?»

»Nej, men jag är så förfärligt sjuk».

I det samma sprutade Karins hela gröna kvällsmål
fram i sommarkvällens ljus. Faster tröstade Karin:
»Nu känner du dig redan bättre, det var bra, att du
slapp de hårda karten, i morgon skall du säkert börja
äta gröt.» Härtill svarade Karin intet, men den mur,
som åtskiljt dessa två, började redan ramla.

Följande dag försvann den helt och hållet. Ty lilla
Karin var så sjuk, att, oaktat faster hemtade henne både
ägg och annat gott, maten endast ökade hennes plåä
gor. Hon förmådde ej uppstiga, och feberns rosor
brunno på hennes kinder.

»Lilla Karin är sjuk,» underrättade faster »fort med
hästen efter läkaren», och han kom.

»Var gör det ont?»

»Här.»

Doktorn började trycka och knipa. Vad det
smärtade! Faster Karin måste berätta om gröten och
Karin själv om bären.

»Huru många bär åt du, kanske en full kopp?»

»Ja, mera.»

»Kanhända en halv liter?»

»Ja, nog åt jag väl en hel liter, jag var så hungrig,»
jämrade hon «och så började vi hoppa i kapp, vi
täflade om, vem som skulle kunna hoppa högst, och jag
vann priset.»

»Ja,» sade doktorn. «Jag fruktar, att en
inflammation är i antågande till följd av de råa bären och
hoppandet, som gjorde, att bären med fart prässade sig
framåt i magsäcken och tarmarna. De, som åto gröt,
sluppo denna rolighet. Nu måste du, min lilla
prisvinnare, ligga alldeles stilla på rygg. Då du icke vill
hava gröt i magen, skall du nu få ett grötomslag
ovanpå magen.» Och doktorn smålog lugnande åt faster och
lilla Karin.

Ja, så kan det gå. När man icke vill hava en skön
kvällsvardsgröt, så kan man få på magen en liten
grötpåse för en hel vecka. Och så måste man ligga på
rygg med plågor i sidan, medan andra leka, springa,
hoppa och dansa. Och all mat, som man får, består
av två matskedar mjölk varannan timma.

»Aj, aj, farmor, jag har tandvärk i magen tror
farmor, att jag någonsin mera blir frisk? Vad det måtte
vara grymt att masta ligga på krigsfältet med en kula
i magen, farmor! Eller få ögonen bortskjutna från
huvudet. Det vore något rysligt. Eller om jag blott
skulle hava ett och ett halvt ben och inga händer.
Eller om pappa skulle vara ute i kriget och icke finge
någon hjälp. Ack, vad det är skönt att hava både
ögon och fötter! Aldrig har jag förr kommit att tänka
på det. Vad jag är hungrig! Faster Karin, kan jag
inte få ett skedblad av den där sköna
havregrynsgröten, som de andra få? Fy, en så tung säck jag måste
ha på magen. Du hade nog rätt faster. Jag blir väl
aldrig frisk, utan jag måste dö i hunger. Tänk, vad
jag skall äta mycket gröt, när jag blir frisk! Tänk
faster Karin, huru roligt de andra nu hava, och vad jag
var dum! Ja, jag var riktigt stygg. Var inte ledsen
på mig, när jag blir frisk!»

En hel vecka förflöt, innan febern och smärtan
försvunno, och tre veckor, innan Karin fick springa och
leka med de andra längs backarna. Och ändå sade
doktorn, att hon slapp med litet, och att han var glad
däröver.

Men allt sedan dess var Karin nog den första, som
sprang in, när grötklockan ljöd.
img></img>

Finlands Söndagsskolföreningens expedition är i Helsingfors, Villag. 25, telef. 98 06. Söndagsskolbladet och Barnens Söndagsskolblad
utkomna vardera första dagen i månaden, det förstnämnda i en 16 sidigt upplaga, det senare två 4 sidigt. Söndagsskolbladet kostar 2: 60, Barnens
Söndagsskolblad 1: 60. Kan även prenumereras å postanstaltena. Stor rabatt beviljas vid prenumeration av flera blad.

——————————————————————————
Julhelgskyrkan prenumereras av kyrkoherden R. Bonsdorff, adr.: Sjundeå.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jun 7 20:20:14 2018 (www-data) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/julhelgska/1917/0007.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free