Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - II
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
begrep allt hos henne. Rodnande lutade hon sig fram mot
honom väntande att bli kysst, men han strök henne blott
över håret och sade:
— De där dumma chinjongerna! De låter en inte komma
fram till ens egen dotter, utan man får klappa hårtestar av
döda fruntimmer. Nå, lilla Dolly, — vände han sig till sin
äldsta dotter, — vad har din rustibus för sig nu för tiden?
— Inget särskilt, pappa, — svarade Dolly, som förstod,
att han anspelade på hennes man. — Han är ute för det
mesta, och jag ser honom nästan aldrig, tillade hon med
ett ironiskt leende.
— Nå, har han ännu inte rest ut på landet för att sälja
skogen?
— Nej, men han gör förberedelser.
— Jaså, är det på det viset! — sade fursten. — Kanske
jag också borde förbereda mig för att resa? Nå, jag gör som
du vill, — vände han sig till sin hustru och satte sig ned. —
Och vet du vad, Kat’ja, — yttrade han till yngsta dottern,
— om någon tid vaknar du en vacker dag och säger till dig
själv: jag är ju alldeles frisk och glad och jag skall åter gå
ut och promenera med pappa en tidig frostmorgon.
Det kunde tyckas, att det som fadern sade var något
mycket enkelt, men vid dessa ord blev Kitty brydd och
illa till mods som en på gatan ertappad förbrytare. »Ja,
han vet allt, han förstår allt och vill med dessa ord säga
mig, att fast det känns svårt måste man också genomleva
sin skam.» Hon kunde icke hämta sig för att finna något
till svar. Hon blev gråtfärdig och brast plötsligt ut i en
snyftning och sprang ut ur rummet.
— Jo, där ser man, vart ditt skämt leder! — föll
furstinnan med ens över sin man. — Du skall alltid...
begynte hon att förebrå honom.
Fursten lyssnade en lång stund på sin hustrus
tillvitelser och teg, men hans ansikte antog ett allt mörkare uttryck.
— Hon är så beklagansvärd, den stackarn, så
beklagansvärd, och du märker inte, att varje häntydning på det som
orsakat detta smärtar henne. Ack, vad man kan missta sig
på människor! — sade furstinnan, och på tonombytet i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
