Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra delen - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den höga pannan och skakade på huvudet, som om han ville
jaga något ifrån sig. På sedvanligt klockslag steg han upp
och klädde sig i nattdräkt. Anna Arkadjevna var ännu ej
kommen. Med boken under armen gick han upp i övre
våningen, men denna kväll upptogs hans medvetande icke
av de vanliga tankarna på ämbetsgöromålen utan helt av
hustruns bild och känslan av något obehagligt, som hänt
med henne. Tvärt emot sin vana gick han icke till sängs
utan började gå fram och tillbaka i rummet med händerna
sammanflätade bakom ryggen. Han kunde icke lägga sig
med ens, ty han kände, att han först ovillkorligen måste
övertänka den uppkomna situationen.
Då Alexej Alexandrovitj hade fattat sitt beslut att tala
med hustrun, tycktes detta honom helt lätt och enkelt,
men nu då han börjat övertänka situationen, fann han den
ytterst svår och invecklad.
Alexej Alexandrovitj var icke svartsjuk. Hans åsikt
var, att svartsjuka var något, som måste kränka en hustru,
och att han måste ha förtroende för henne. Varför han
måste hysa detta förtroende, d. v. s. en full förvissning om,
att hans unga hustru alltid skulle komma att älska honom,
därom frågade han sig icke. Men han erfor ingen misstro,
emedan han var en tillitsfull natur, som intalade sig själv,
att förtroende måste givas. Nu kände han emellertid, trots
att hans övertygelse om att svartsjuka var en fördömlig
affekt ingalunda var rubbad, att han blivit ställd inför
någonting antilogiskt och obegripligt, och visste icke vad
han hade att göra. Alexej Alexandrovitj stod ansikte
mot ansikte med livets verklighet, inför möjligheten att
hustrun kunde fatta kärlek till någon annan än honom
själv, och detta tycktes honom meningslöst och ofattligt,
därför att detta var livet självt. Alexej Alexandrovitj
hade tillbragt all sin tid i ämbetsmannasfärer, som blott
ha att göra med livets reflexer. Och varje gång han råkat
samman med livet självt, hade han stötts tillbaka av det.
Nu erfor han en känsla lik den en människa skulle erfara,
som på en bro lugnt gått över en avgrund, och plötsligt
får se att bryggan bakom rasat och blott ett bråddjup ligger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
