Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte delen - XXV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
trängde sig hastigt mellan bordet och soffan med ett
oroligt leende på läpparna.
Efter några förberedande ord överräckte grevinnan
Lidija Ivanovna rodnande och tungt flämtande i Alexej
Alexandrovitjs händer det brev, hon erhållit.
Han läste det och satt sedan länge tyst
— Jag tror inte, att jag har rätt att neka henne, — sade
han skyggt och lyfte blicken.
— Min vän, ni kan då inte se det onda hos någon!
— Tvärtom, jag ser, att allt är av ondo. Men kan det
vara rättvist...
Hans ansikte uttryckte osäkerhet och ett sökande efter
råd och ledning i en angelägenhet, som han icke förstod.
— Nej, — avbröt honom grevinnan Lidija Ivanovna.
— Det finns en gräns för allt. Jag förstår sedeslösheten, —
sade hon, fast det var nu icke riktigt sant, ty hon hade
aldrig kunnat förstå det, som drev kvinnor till brott mot
vad seden utstakat, — men jag förstår inte grymheten —
och mot vem? — mot er! Hur kan man slå sig ner i en
stad, där ni bor? Nej, man lär, så länge man lever. Och jag
lär mig förstå er upphöjdhet och hennes gemenhet.
— Vem kastar första stenen? — sade Alexej
Alexandrovitj, synbarligen nöjd med sin fridsamma roll. — Jag,
har förlåtit allt och därför kan jag inte förvägra henne det
som är ett krav av kärlek hos henne, — av kärlek till
hennes son...
— Men är det kärlek, min vän? Är det uppriktigt?
Låt så vara, att ni förlåtit, att ni är redo att förlåta...
men har vi rätt att tillåta detta ingrepp i denna änglasjäl?
Han anser henne vara död. Han beder för henne och ber
Gud förlåta hennes synder... Och så är bäst. Och vad
skulle han nu komma att tänka?
— På det har jag verkligen inte tänkt, — sade Alexej
Alexandrovitj, synbarligen gillande det sagda.
Grevinnan Lidija Ivanovna dolde ansiktet i händerna
och teg. Hon bad.
— Om ni vill fråga mig till råds, — sade hon, då hon
slutat bedja och tagit händerna från ansiktet, — kan jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
