Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde delen - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
obehindrat kunna röra sig och känna sig fri från den hämning
av rörelseförmågan, som hon erfarit under tiden för sitt
havandeskap.
— Det är Sergej Ivanovitj och Katavasov, professorn,
— sade hon.
— Oj, då blir det hårdsmälta samtal! — sade gamle
fursten.
— Nej, pappa, han är mycket behaglig, och Kost’ja
tycker mycket bra om honom, — sade Kitty i en ton, som
ville hon bedja sin far om något, seende ett försmädligt
uttryck i hans ansikte.
— Ja, inte har jag något emot honom.
— Snälla du, gå ner till dem och håll dem sällskap, —
vände sig Kitty till systern. — De har vid avresan på
stationen träffat Stiva, han är frisk. Jag får springa till Mit’ja.
Han har inte ända se’n i morse fått något. Nu har han nog
vaknat och ligger och skriker. — Och kännande mjölken
tränga på, ilade hon med brådskande steg bort till
barnkammaren.
Det förhöll sig så, att hon inte behövde gissa sig till,
hur det var fatt med barnet, med vilket det organiska
sambandet ännu icke upphört. Då mjölken trängde på hos
henne, visste hon säkert, att det hade brist på näring.
Hon visste, att pojken skrek, långt innan hon kom in i
barnkammaren. Och det gjorde han också. Hon hörde hans
röst och påskyndade sina steg. Men ju snabbare hon gick,
desto högljuddare skrek barnet. Rösten var klar och frisk,
den vittnade blott om hungerkänsla och otålighet.
— Har han skrikit länge? — frågade Kitty
barnjungfrun och satte sig skyndsamt ned på en stol och gjorde sig
i ordning till amning. — Giv hit honom strax. Ack, var inte
så omständlig, mössan kan ju knytas fast sedan.
Barnet skrek, så att det kippade efter andan.
— Nej, det går inte an, mor lilla, — sade Agafja
Michajlovna, som nästan alltid var inne i barnkammaren. — Först
måste han vara klädd ordentligt. — Tu-tu-tu! — sjöng hon
över barnet utan att bry sig om modern.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
