Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det oväntade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är för gammal veteran att känna saknad efter lyx,
när han är ute på färdvägar.»
Han var så kraftlös och ovan att gå, att när dörren
öppnades och han kom ut i fria luften, var det nära att
blåsten hade vräkt omkull honom. Edith och Hans
stödde honom, på var sin sida. Han skämtade
oupphörligt och försökte hålla dem vid godt humör —
avbröt dessa bemödanden blott en enda gång för att
be dem sända hans andel av guldet till hans mor i
Irland.
De gingo uppför en liten höjd och kommo ut på en
öppen plats bland träden. Där stod en tunna
upprest i snön, och kring den var en allvarlig krets samlad
—• där var Negook och Hadikwan och alla indianerna
ända ned till småbarnen och hundarna. Alla hade
kommit för att se tillämpningen av den vite mannens
lag. Nära därintill var en öppen grav, som Hans
med eldens hjälp hade grävt i den frusna marken.
Dennin granskade anordningarna med kritiska ögon.
Han såg på graven och på tunnan, mätte med ögonen
repets tjocklek och trädgrenens, över vilket det var
draget.
»Kunde inte ha gjort’et bättre själv, om det hade
varit åt dig i stället, Hans.»
Han skrattade högt åt sitt skämt, men Hans’ ansikte
hade fått en min av butter dysterhet, som såg ut att
icke kunna rubbas av någonting mindre än
domsbasu-nens ljud. Han kände sig riktigt sjuk. Han hade
icke gjort sig reda för det ohyggliga i företaget att
förpassa en medmänniska ur världen. Det hade Edith
däremot gjort; men att hon hade det klart för sig gjorde
icke företaget lättare. Hon tvivlade på att hon skulle
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
