På galgbacken utanför Stockholm stannade i vinterskymningen en man utanför bödelns stuga och knackade på fönstret. Då ingen svarade, vände han sig om och lyddes inåt staden med handen vid örat. Därefter gick han ett stycke framåt mot skogsbrynet, där Gjörtzens utländska betjänter viskande stodo med sina spadar.
- God afton, kamrater! sade han. Det är bara Duval, köksmästarn. Tag fram lyktan utan fruktan. Mästerman är borta. Alla människor äro nu församlade inne i Stockholm för att beskåda hans majestäts likprocess.
Den ena av betjänterna framtog under kappan den tända lyktan och lyste ned i en kista, som utan lock stod bredvid den hemligt öppnade graven. Där låg på ännu grönskande granris ett lik i svart sammetsklädsel med det avhuggna huvudet mellan fötterna.
Duval skakade den knutna handen mot staden och mumlade mellan tänderna:
- Ni hämndgirige svenske! Så är då detta de jordiska lämningarna av den stolte baron Görtz, vår nådige husbonde! Men minns, minns, som en filosof och riddersman gick han till blocket och ryckte på axlarna åt er blodsdom! Verktyget slogo ni sönder, men konungen, som höll det i sin hand, honom föra ni i detta nu under sammetshimmel till hans sista vilorum... Mena ni, att hans sömn blir lugn?
- Nu börjar begravningsringningen! sade betjänterna och hotade med spadarna mot staden, där lyseldarnas sken redan färgade natthimmelen. Hör hur fåfängt klockorna nedkalla frid!
Duval svarade:
- Frid kunna de inte nedkalla över en grav, där människorna ännu strida... i går afton förklädde jag mig till dräng och gick in på en krog och sade till folket: Kasta i morgon sten på bårtäcket! Stå inte era blodiga sår ännu vidöppna? Förde han inte värjan mot sina egna undersåtar? Ropa över liksläden den folkförtryckarens rätta namn... Kung Hjärtlös, Kung Gudsfrestare, Kung Dåre!
- Och vad svar fick köksmästarn?
- Hatar du då honom? svarade männen. Vad skulle jag väl därtill säga, jag utländare? Är det inte undret med den försten, att ingen kan hata honom? Två förbittrade människor kunna inte mötas och tadla honom, utan att de begynna tvivla på sina egna ord, när de åtskiljas, och nästa gång de träffas, tala de om honom med blottade huvud. Äro då vi själva dårarna? Tusentals människor stå i afton tysta utefter gatorna, men där finns inte en som hatar honom. Vid första hotande ord skulle de samla sig om liksläden och försvara den utan att själva rätt kunna säga varför. Ser ni, kamrater, ibland lägga vi en människa på den ena vågskålen och all vår klokenskap på den andra, men ändå märka vi att vågen står lika stilla. Vet ni vad det betyder? Det betyder att hos den människan finns en droppe av den eviga rättfärdigheten, ty den droppen är tyngre än guld och bly, och vi ha inga vikter att väga den. Må vi till järnlod omstöpa allt vad vi mena att den människan förbrutit, klar ligger dock den droppen på hennes panna - och vågen rör sig icke. Jag talade om bårtäcket... Skulle jag väl själv nännas att kasta en sten på det bårtäcket? Vad jag hatade, det var ödets hårdhet mot min egen stackars husbonde.
Betjänterna avlyfte nu hattarna och började snyfta.
- Vår stackars olycklige husbonde! Vem skall väl ringa i en klocka för hans själ?
- Go' bröder, det är ett ömkligt skådespel när skepparen dör och alla råttorna springa fram och gnaga på ljusan dag... Vi skola nu gömma vår husbondes jordiska lämningar i en kappsäck och på så sätt lönligt föra dem med oss ur landet. I nödfall få vi skära av benen vid knät. Sedan begrava vi honom i hans fäders grift och tvätta hans ansikte och lägga ordnarna på bröstet. Då skall det också finnas någon barmhärtig hand, som för honom ringer i de arma syndarnas klocka...
Medan Gjörtzens betjänter på galgbacken gräto vid sina spadar, låg den stupade konungen mellan vaxljusen på Karlbergs kungsgård. Likt den ringaste bland knektar låg han i en snygg vit skjorta av grövre slissing, men om hjässan och det grå håret satt en lagerkrans. Leendet hade ännu i döden stelnat på hans mun, så att tänderna voro något synliga.
Ett hyende med kryddor lades över ansiktet, och när kistan blivit tillsluten, bars hon av tolv väderbitna överstar utför trappan och sattes på den svartklädda släden under en himmel av kronsammet. Till höger vid huvudet gick Gierta, och trettio mörka och allvarliga drabanter omgåvo släden med dragna bardisaner. Tätt bredvid bland hovtjänarnas svarta långkappor ledsagade ännu den gamle Hultman sin herre såsom han följt honom över Ukrainas snö och Poltavas askfält. Det tycktes honom, att allt, som i världen var heligt och stort, hade fått sin bane, och när nattblåsten brusade i de avlövade lindarna, mindes han den stund, då han utanför den stängda kammardörren knäböjande hörde konungen läsa sin aftonbön som barn. Det skymde för hans blick, men överst på bårtäcket igenkände han den riksens krona, vilken han ännu bland de av ler och blod fläckade soldatrockarna i en löpgrav beständigt sett sväva i luften över konungens huvud.
När liktåget gick genom Karlbergsgrinden, hade redan alla lyseldarna utefter Drottninggatan och broarna ända fram till Riddarholmen blivit tända, men februarinatten ruvade stjärnlös och molnig över staden. Efterst bland drabanterna marscherade en helt ung man. Hans rosiga ansikte med den stränga pannan hade en sådan likhet med Sankt Görans bild i Storkyrkan, att kamraterna sinsemellan kallade honom Broder Göran. Den föregående dagen hade han spisat hos riksrådet Tessin och hört många av de missnöjdas viskningar, och oroligt spejade han över åskådarna.
- De stå tysta, tänkte han. Det måste så vara. Det är en olycklig vi föra till graven, en av Gud och människor övergiven ensling... en hjälte!
När de främsta härolderna blevo synliga på Drottninggatan, där borgerskapet till fots bildade häck, utträdde från Wredes hus hovstaten i långkappor och anförda av Düben. Han kom lika stel som när han i Bender exercerade lakejerna med musköten, men när han på avstånd urskilde baneret, i vilket blåsten slet med sådan häftighet att det var nära att sänkas, böjde han huvudet. Han gick så lutad, att hans anförvanter i fönstren icke kände igen honom. Härefter utträdde ridderskapet och adeln ur Cronhjelms hus, och lantmarskalken Per Ribbing, vilken med vedermöda steg nedför de hala trappstenarna, vände sig till hälften och sade:
- Jag är tröst att jag är barnlös, ty i afton skulle jag annars minnas de stupade söner, som inte kunde stödja min darrande arm.
Men när han omkring sig igenkände de släkter, vilka glesnat som en skog, där vartannat träd fallit för yxan, tillade han helt sakta och som för sig själv:
- Hade jag haft stupade söner, kanske skulle då min ensamma gång känts mindre tung. Dulce et decorum est pro patria mori!
Eldskenet lyste på människorna i fönstren och på kyrktornen, där ringarena böjde sig fram ur de öppna luckorna. Steg för steg rörde sig tåget framåt vid pukornas och de förstämda trummornas muller, och liksläden vaggade i snön. Kring Norrbro skummade Strömmens svarta vatten, där en gång Liten Karins fästesven blivit nedkastad, insydd i en säck, och där gyttjan täckte de sjunkna ökstockar och koggar, som fordom ankrat under ekarna vid Agnefit. På Riddarholmens kyrkogård, där landets hövitsmän i de gamla dagar betalat femtio lödiga mark för att få sin gravstad under hällarna, paraderade det nyuppsatta livgardet. Mellan var sjunde man var ett mörkt tomrum med en lyseld liksom hade där brunnit ett ljus för de stupade och försvunna. Folket viskade därom, men ödmjukt och sakta. Ingen grät och ingen hotade. Alla de svenske anade, att årtusen skulle stirra tillbaka på den aftonen. De kände att de nu gravsatte hälften av sitt eget väsen.
Den underliga kyrkan, kring vilken var tid byggt sina olika tempel åt avsomnade stormän, lyste som vid julotta, och från tornet ljöd den malm, som tillförene svävat ovan den översta skyttegången i Tre Kronor. Broder Göran hade länge sedan glömt att speja över folkmassan och han grep den närmaste hovjunkaren i kappan.
- Aldrig hörde jag en klockringning, som så gick mig till sinnes ... Det är en bedjande glädje i vart klockslag som gällde det en kröning. Och kanske är det så. Kommer han inte i afton hem till sin huvudstad efter aderton år? Är det inte det väntade, det längtade segerintåget?
- Och segern?
- Hans viljas ståndaktighet segrade den natten vid Fredrikshall, då Gud slog honom död ned.
- Den ståndaktigheten vände han som ett gissel mot oss.
- Äro då dina ögon ännu inte öppnade, så att du ser, att det var vår egen förtegna vilja och lust, som han försvarade mot vår egen tvekan likt ett standar mot en upprorisk vakt.
Det tycktes icke längre Broder Göran, att han följde en övergiven ensling till graven. Han skönjde, att när hjälten låg fallen och tvekampen var ändad, då lyfte honom de på sina armar, som hårdast lidit under hans ståndaktighet.
När Broder Göran steg in genom kyrkporten, bländades han av de fem hundra vaxljus, som burna av förgyllda bilder brunno i pyramid i högkoret. Han mindes icke längre, att det var en begravningshögtid. Han menade att musiken spelade julsången, att det var julotta, att det var midvintermorgonens fest för hemmet, för landet, för de döda eller frånvarande anförvanterna. Han tänkte på de stupade, på de i Sibirien fångna och på allt det som varit.
På en svart tavla till höger beskrevos i guldbokstäver de nio år, då lyckan beledsagade de svenske, men på tavlan till vänster lästes om de nio år då lyckan beständigt vek undan.
Där församlades nu de sista efterlevande krigarna.
Hovmännen ordnade sig vid de vårdar bakom ljustemplet, där Magnus Ladulås och Karl Knutsson orörliga lågo med sina stenspiror. Hör slamret av riddarkedjor och muntert tornej, hör vassens sorgsna sus vid Fogelvik!
Den tappra Axel Roos och hans vän Åberg, som nu av gikt och sår var så krank och svag, att han stödde sig på krycka, stodo på den äldsta Vasaättens gravsten. Se hetkindade herrar, stolta, ärelystna, vältaliga, snara att hota och åter bjuda handen!
Var häll i golvet, vart tegel i muren upplystes av sagor som lyktor av sin låge. Hur pingla icke kappans bjällror genom kyrkan, när kung Albrecht med fingrarna i skägget och de rödhåriga ögonen halvslutna, omgiven av bredbent gungande Hättebröder, talar sin tyska med de svenskes riksmarsk! - Men vem kommer i dörren framför baneret med leoparderna? Drottning Kristina av Danmark är det, och, utmagrade under belägringen som benrangel, bära hennes tjänare klädeskistor och tapeter och silverkannor och alla de kostbarheter, som icke kunnat stilla hungern. Hornstötar skaka fönstren. Blek, med händerna för öronen, stiger hon upp på den största klädeskistan och stirrar från koret uppåt staden, där likt ett vårflöde av smält is och snö Sten Stures här böljar med sina kullriga stormhattar - och hela tiden skallra rutorna.
På den sidan koret, där riddaren Karl Nilsson Färla i det grå fordom nedfallit genomstungen och med en spillra av altarskranket i handen, stod baneret, men kronan nedsattes på andra sidan, där kung Gösta hade räckt Laurentius Petri herdestaven och där Torkel Knutssons ben vilade. Hör sången, hör sorlet i de karelska urmarkerna, där korsfanan fladdrar över sejdare och trollmän och över Jumalas blodbestrukna gråstensskepnad!
Utefter gången pekade från båda sidorna drabanternas bardisaner mot det golv, under vilket Sankta Birgittas fromma biktfader sov sömnen. Salve Regina! Se Jerusalems stad, där i pilgrimskläder ditt skriftebarn hör helgonens harpslag i himmelen!
Fotstegen och sporrarnas tunga kringlor slogo ekon under den hall, där Göran Perssons hemska blod blivit gravsatt med hans sons. Hur hacka ej galgbackens kråkor prästsonens hand, som stött de båda kungabröderna från varandra - och ändock sitta de ej i fägnad samman! Grå i håret, grå i de hängande trasorna står dåren vid fängelsegallret, men fram och åter genom kapellet i Stockholms borg går Johan med bläck på naglarna och en handskrift i bältet. Ensam är han, och natt är det, men på läktaren sitter musikmästaren, och orgeln spelar och spelar!
Vaxljusens vita sken lyste över de mörknade, de nästan svarta krigaransiktena, och ovan i valvet varslades i det brustna murbruket röda streck som av gisselslag på människohud. Det var den gamla munkskriften, självhotelsen, domen, inärrad på de svenskes panna: Sex hava orsakerna varit, äro och bliva till Sveriges olyckor: egennytta, lömskt hat, förakt för lagarna, liknöjdhet för allmänt väl, kortsynt benägenhet för främlingar, envis avund mot landsmän. - De sista orden lyste blodröda, endast orden om föraktet för lagarna hade bleknat och voro nära nog utplånade. Vad, skulle månne en dag alla orden stå utslätade?
Mellan de svarta sorgtapeterna banade sig ljusskenet in till de uppsatta fanorna och släktvapnen, till Oxenstjernska sköldens eldröda horn och Lewenhauptarnas blå lejon. Då lyddes de döda till flöjterna och pukslagen. Torstenson mindes, när han med fältkartan satt på sin bår, och Banér när han red utefter fronten med sin brud, ett barn, som inför så många mäns blickar skrämt såg ned på sadelknappen... och höljd i det svepe av drap d'or, som kvinnohänder, våta av otröstliga tårar, sista gången lagt till rätta, låg deras konung med slutna ögon, och i psalmerna hörde han milda sommarvindars sus över lagerskogar. Alla förstodo de, att i natt nedsteg åter en svensk förste till deras boningar.
I mörkret utanför kyrkan, där bland det tysta folket räntmästare Råfelt kringkastade de med nöd åstadkomna minnespengarna, dundrade Cronstedts fältstycken, och krutröken inträngde genom fönstren.
Så var då nu den karolinska hjältesagan lyktad, och vart sinne kände en tomhet, som intet mäktade fylla. Utanför dörrarna tände redan betjänterna sina facklor för att lysa hovet hem till kungshuset.
Broder Göran stod med vidöppna och drömmande ögon. Han rörde läpparna och, ohörd av andra, viskade han:
- Må vi i stormiga vinternätter med facklor fira hans minne! Var såg jag en gravskrift så stor som den, vilken vårt slagna folk nu ristar över honom: han gjorde oss ej lyckliga, och dock begråta vi honom som ingen!
Drabanterna skyldrade.
Nu tystnade orgeln och flöjterna och pukorna. Det blev så tyst, att minsta rassel av ett vapen förnams. Med sträva och kvävda röster uppstämde krigarna den sista dödspsalmen, och långsamt och tungt och steg för steg buro riksråden kistan ned i valvet.
Trappan till Karlarnas grift stupade vid sidan om koret. Guldspira i handen, guldkrona, guldäpple, guldnyckel, guldsvärd - så låg han rustad den tionde Karl, segersäll och mäktig. Utan smycken låg den elfte. Se kullornas träskodans i Mora, hör trygga ord om lag och rätt och skörd och frid! - Vart veko de väl hän de gyllene dagarna? Var stodo nu de låsta ladorna?
På samma rum, där kistan nu nedsattes, brukade fordom pater Hieronymus, barfota och följd av gråmunkarnas långa rad, knäböja framför Sankt Franciskus' altare. Tidigt före gryningen kom han ständigt lika troget och lika stilla genom den iskalla kyrkan, men en morgon blev han borta. Han hade gått till Rom och satt påvekronan på sitt huvud. Hör silverklangen av Lateranens klockor, hör prasslet av menighetens palmkvistar!
Sålunda hade sagan redan helgat det rummet. Där altarljusen brunnit för Sankt Franciskus, vilken predikat evangelisk fattigdom och försakelse och haft marken och klyftan till läger, där sov nu den herre och konung som gjort de svenskes armod till deras prydnad. I skuggor ur det längst förflutna, det i jorden nedstigna, det i stjärnljus sovande! I ekon av en sjungen saga! Hören I? Hören I vem som nu i natten bultar på era boningar? Det är en konung, det anen I, men märkten I den trängtan, med vilken han länge klappat? Sagan, henne älskade han... det under stora stjärnor sovande. Han längtade att bli ekot av en sjungen saga.
*
Två hällar framlyftes i sina järnringar, och graven blev tillsluten.
