Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 5. En målares vanskligheter ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fönstret, men vågade inte vända mitt hufvud.
Tigrinnan kunde störta lös; — hon visste ju alldeles
inte att den tysta damen där långt borta från mig
var min hustru.
Jag lyckades att balansera sålunda i tio
minuter. Ansträngningen gjorde mig nervös, och jag
kände i tankarna Johannes mjuka arm ligga mig
som ett jernok öfver nacken. Det var ju maran,
som red mig midt på ljusa dagen!
Johanne måtte ha tyckt jag bar mig litet
underligt åt, ty hon blef vid att se på mig med en
nyfiket frågande blick. Hon förstod väl att jag
känt igen henne. Hon examinerade alla personer i
kupén, men ingen af dem såg ut att hafva
någonting gemensamt med mig, och nu blef hon än mera
nyfiken. Det var då för hennes kavaljers skull jag
icke vågade helsa på henne?
Jag visste att nu skulle katastrofen inträffa och
beredde mig att undgå den med största
kallblodighet. Hon lutade sig tillbaka i soffan och log mot
mig så att hennes ojämna tänder blänkte likaså
hvita som fordom. I detsamma hon skulle tilltala
mig steg jag upp och trängde mig fram till min
hustru.
— Var god, gif mig plats bredvid min hustru!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
