Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Mot hemmet ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
men jag lät svedan uppvägas af tillfredsställelsen
att då och då med tungan öfverfara en formlig
mustasch af styfva, små fjun, som jag tyvärr för
mörkrets skull icke kunde uppfatta med synen.
Mina små samtal med Matti hade småningom
löpt ut i idel tankstreck, och dem fylde jag i för
mig själf. De snöiga, barrskogmörka stränderna
stannade alt längre bakom oss, viken vidgade ut sig,
och öfver en oändlig, gråhvit slätt steg månen upp
med den ena kanten halfförtärd af nedanet. Det
kändes som skulle vi begifvit oss ut i själfva
världsrymden, så omätlig och kall och öde låg Saima
framför oss i det osäkra halfljuset. Jag ryste och
glömde mustascherna för att göra en blixtsnabb,
astronomisk färd till världar, som lågo miljarder
mil från vår planet. Men världsaltets omätlighet
kom mig icke att glömma min litenhet, och jag
måste snart med en fråga till Matti förvissa mig
om vår säkerhet:
— Kan Matti hålla oss på vägen?
— Här är den ju alldeles under oss, svarade
han.
— Hvar då?
Jag späjade förgäfves efter ett spår och lug-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
