Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Straff fick han också, om kreatur och svin bröto sig
igenom den gärdesgård, som han försummat laga, och
vållade skada.
Vägarna genom byn skulle hålla en bestämd
minimi-bredd. Det var olika mått för vanlig landsväg och sådan
väg, där vagnar skulle kunna mötas och hornfä drivas
fram. Det fanns bestämmelser om broar och deras
underhåll, om hur vattenkvarnar och fiskstängsel fingo och
inte fingo byggas. Det fanns stränga och klara lagbud
om ansvaret för elden. Den bonde svarar för eld, som
tänt den, ända till dess den är släckt. Då är saken klar.
Blir det eldsvåda, är det den, som tänt elden — eller
bonden, hans målsman — som är ansvarig för egen och
andras skada. Men det går också att få brandstod, d. v.
s. hjälp till att bygga nytt och ersätta skadan. Den
utfås av häradet, en halv spann korn eller motsvarande
värde i pengar från varje bonde, om både stuga och
kornlada brunnit, annars eftersom skadan är.
Folket i dessa byar var ett utpräglat jordbrukssläkte.
Man ser det inte bara av alla de oerhört detaljerade
lagarna om, hur jord skall köpas, säljas och gå i arv. De
avspegla också mycket av arbetslivet. Där står att läsa
om, hur man skall bete sig för att med lag och rätt göra
röjningar och nyodlingar. Där står, hur man skall
förfara med den, som inte vill odla och stänga kring sin jord
eller som hindrar grannarnas arbete genom att försumma
att slå, när andra äro färdiga att köra hem sin säd över
hans tegar eller vilja släppa ut byns kreatur på det
slagna gärdet. Där står om, vem som skall svara för skador,
som kreatur vålla på åkern eller på folk och djur, och
vem som i varje fall skall hållas ansvarig för skadan. Där
finnas bestämmelser om de två stora fridstiderna, då
ingen får stämma den andre eller föra någon rättstvist
annat än j de nödvändigaste saker: det är skördefriden från
Olsmässa (27 juli) till dess allt är inbärgat, och
vårfriden från midfastan till pingstdagen. Jordbrukets två
stora arbetsperioder får ingen störa för hederligt folk.
Endast »uppenbar tjuv han har varken skördefrid eller
vårfrid, och ej trollkona». Ty skadedjur måste hållas efter!
Till och med i skogen råder bondelag. Ingen får hugga
som han vill på allmänningen, än mindre på enskild
skog. Inte ens ollon och nötter får man plocka mer än i
»hatten till hattbandet eller i vanten till tummen», d. v. s.
litet att knapra på. Liksom man inte heller får låta sin
häst beta på vägkanten längre än ett famnslångt grimskaft
räcker, då det är bundet i ett fem alnars tjuder,
nedslaget mitt i den tio alnars breda landsvägen! Det förstår var
och en, vad en sådan bestämmelse vill säga. Inte för att
man är tvungen att ha just precis ett fem alnars tjuder
eller hattband på hatten, utan man har rätt att bruka
andras egendom med förstånd och måtta. Ty ingen vill
ha sitt gräs uppätet av vägfarandes hästar eller ollonen
bortplockade, den dag svinen skola drivas i ollonskog om
hösten!
I jämförelse med allt, som stadgas om jordbruk och
kreatur, är det som talas om fiske och jakt mycket
obetydligt. Det kan nog hända, att detta förhållande är nå-
Landslagen fortsätter med bondeskildringar. En man
(överst) plöjer upp en nyodling med en »ärjekrok»
av enklaste slag. En annan gräver diken. Den tredje
hugger olovandes en ek i byns skog. På f järde bilden
ser man eken bära mogna ollon och under den gå
svinen nöjda och belåtna på ollonbete om hösten.
221
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
