Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur en laghandskrift från 1400-talet i K.
Biblioteket är denna »arvtavla» hämtad. Den avser
att visa släktskapsförhållandena inom en familj
ur arvsföljdens synpunkt. Men den visar oss
också en hel serie typer av enkelt folk från
medeltidens sista århundrade — ett svenskt
porträttgalleri i smått!
Om levnadsvett, god sed och umgängesvanor, liksom
om brott mot dessa innehålla lagarna naturligtvis inte
så litet. Adelns från utlandet lånade »kurteisi», borgares
och köpstadsmäns av gillen och ämbeten påverkade
inbördes plikt till sämja och hjälpsamhet motsvaras hos
bönderna av bysamhällets starka samkänsla. »Granne är
grannes broder» är ett sådant där korthugget bondeord,
som säger ifrån, hur det skall vara, när det är riktigt
ställt i byn. För övrigt vittna ännu kvarlevande
sedvänjor, sådana som »grannölet», det högtidliga drickandet
vid bystämmans stora årssammanträde, om att
ungefär samma sed rått i bondesamfundet som i städernas
ämbeten och andra föreningar av yrkesbröder och
samboende. Gillesväsendet var f. ö. minst lika starkt utvecklat
på landet, åtminstone inom vissa landskap, som i
städerna, och byggde på samma grunder: man enades i att
tillbedja en viss skyddspatron, på vars helgondag gillet
hade sin förnämsta stämma och »samdryckia».
Dessemellan stodo gillesbröder och -systrar varandra bi i allt,
som kunde ifrågakomma, hälst i sådant, där" ätten och
byalaget inte kunde räcka till.
Men liksom det både hos adel och köpstadsfolk fanns
mycket kvar av gammal vildhet och råhet, som blott med
nöd kunde kuvas av ny kristenmannased, så blomstrade
naturligtvis även hos bönderna mycket av det gamla
vildtörnet och ogräset.
Vad som kanske mer än något annat bidrog därtill
var, att samhället faktiskt tvingade bonden att hjälpa
sig själv i många fall, där stadsbon kunde ropa på
stads-tjänare, vakt och bödel, och där frälsemannen kunde
skicka sina hovmän och knektar i elden.
Tog bonden en tjuv på bar gärning, skulle han
bakbinda honom och leda honom till nästa häradsting. Där
skulle han anklaga och med vittnen styrka sitt åtal.
Dömdes tjuven — ja, då fick bonden se till att få livet
ur honom med »galge och gren», så gott han förmådde.
Dömde häradstinget en man till böter eller fredlöshet
för dråp, så var ätten, som lidit skadan och skulle ha
sin del av böterna eller upprättelsen, också skyldig att
se till, att den dömde betalade eller gick »på skogen».
Det hände ej sällan, att en trotsig och ättstark dråpare
satte sig över häradstingets dom och att
»häradshövdingen och häradets män», som i yttersta fall voro skyldiga
att genomdriva domen, hade annat att sköta. I så fall
223
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
