Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Syntes ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Syror
351
Många organiska syror innehålla
hydroxyl, hvars väte icke eller
endast med svårighet kan ersättas af
metaller. I dessa fall står
hydro-xylen oftast i förbindelse med en
kolatom, som för öfrigt binder väte
eller kol, men icke syre. Syror af
detta slag, t. ex. mjölksyra,
i O TT
C OOH’ ka^as oxisyror.
Beröfvar man syresyror vatten,
uppkommer en klass kroppar, som
kallas anhydrider af syror eller
»vattenfria syror» (se Anhydrider). Den
lätthet, hvarmed anhydrider bildas,
är mycket olika.
Salpetersyrean-hydrid uppstår endast med
svårighet, kolsyreanhydrid deremot bildas
alltid, då man vill framställa
kolsyra ur ett salt. Den egentliga
kolsyran, C0(0H)2, eger i själfva
verket icke bestånd. Mot en och
samma anhydrid svara ofta flere
hydrat. Så t. ex. motsvaras
fosfor-syreanhydriden P2 O5 af det
trebasiska hydratet (HO)3PO och det
enbasiska HO.PO2. De
hydro-xylrikaste hydraten kallas i dylika
fall ortosyror, de hydroxylfattigaste
metasyror. Den förra fosforsyran
är således ortofosforsyra, den senare
metafosforsyra.
Syrornas sura egenskaper, eller
deras egendomliga karaktär, är
beroende af radikalens negativa
beskaffenhet. Ju mera syre eller
negativa element som ingår i
radikalen, dess starkare är syran.
Salpetersyran, HO.NO2, är starkare
syra än salpe ter syrligheten, HO $TO,
klorättiksyran, C H2 Cl CO. OH, är
starkare än ättiksyran, CH3CO. OH,
emedan klorättiksyrans radikal
innehåller en atom af den negativa
klo-ren. Särdeles märkbart visar sig detta
förhållande i den organiska kemien.
Många ämnen, hydroxylderivat eller
icke, hvilka knappt hafva sura egen-
skaper, kunna förvandlas till syror,
om vätet i deras radikaler ersattes
af klor, NO2, och dylika negativa
radikaler. Så är t. ex. fenol,
C6 H5 OH, knappt sur och ger med
baser endast obeständiga salter;
men om man ersätter 3 at. väte i
fenolen med den negativa gruppen
NO2, bildas en ganska stark syra,
pikrinsyra, C6 H2 (NO2)3 OH. Ett
annat exempel: sumpgasen, CH4,
är icke det minsta sur, men
deremot är nitroföreningen CH3NO2
en sur kropp eller en syra, som
kan byta ut väte mot metaller.
Äfven af ammoniak kunna syror
bildas, om en del af dess väte
er-sättes med negativa radikaler. Så är
t. ex. succinimiden C2H4C202NH
en om ock svag syra, hvilket beror
derpå, att 2 at. väte i ammoniak
H3 N blifvit ersatta af den negativa
gruppen C2H4C2O2.
Då syror neutraliseras med baser
och salter uppstå, utvecklas alltid
värme, dess mer, ju starkare syran
är. Värmeutvecklingen, som
uppstår, då eqvivalenta mängder af olika
syror neutraliseras af en och samma
bas, är således ett mått på syrans
styrka. Fluorvätesyran är till följd
deraf den starkaste syran, med
neutralisationsvärmet 32,500 cal. för
en mol. HF1. Arseniksyrlighetens
neutralisation Svärme är deremot
endast 13,780 cal. Då flerbasiska
syror neutraliseras med en bas,
inträffa olika förhållanden. I några
fall utvecklas lika mängder värme,
då den första eller andra
väteatomen i syran ersattes af en metall;
i andra fall utvecklas mer värme,
då den andra väteatomen ersattes,
än då den första substitueras, t. ex.
svafvelsyra och vinsyra.
Svafvel-syrlighet, kolsyra och bärnstensyra
förhålla sig tvärtom. Då fosforsyra
och arseniksyra, som äro trebasiska,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
