Note: Contributor Fredrik Böök died in 1961, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Trettonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
3°°
Rudyard, Kipling
som ledde till Ladakh och Tibet. Han förklarade att
de kunde återvända till slättlandet när de behagade.
Men under tiden kunde det ju ha sitt intresse för den,
som älskade bergen, att försöka den vägen. Allt detta
framställdes icke på en gång, utan i små portioner om
aftnarna, då doktorn rökte och laman snusade, medan
Kim åsåg huru de små bergskorna betade på hustaken
och lät blick och tankar sväva bort mot de blånande
bergstopparna. Kim och doktorn hade även åtskilliga
enskilda samtal, då de vandrade genom de djupa
skogarna, där doktorn måste leta efter örter och Kim var
honom behjälplig.
»Ni förstår, mister O’Hara, att jag inte alls vet vad
jag skall taga mig till, när jag sammanträffar med
våra sportälskande vänner, men om ni ville vara så
snäll att hålla er inom synhåll för mitt paraply, så
skulle jag känna mig tryggare.»
Kim lät blicken glida över bergstopparna. »Detta är
inte mitt land, hakim. Jag tror det är lättare att hitta
reda på en lus i ett björnskinn än en människa bland
dessa berg.»
»Åh, det är just min starka sida. De voro i Leh för
icke så länge sedan. De sade då, att de kommo ned
från Karakorum med sina horn och hudar och allt.
Jag fruktar endast, att de skickat sina brev och andra
komprometterande papper från Leh in på ryskt
område. Naturligtvis vilja de vandra så långt österut som
möjligt — bara för att de aldrig satt sin fot i de västra
staterna. Ni känner inte till bergen.» Här tog han en
kvist och började rita i sanden. »Se här! De böra ha
kommit över Srinagar eller Abbottabad. Det är den
genaste vägen för dem. Men de ha ställt till ofog i
Västern. Så här» — han drog ett streck från vänster
till höger — »vandra de österut till Leh (jo, där är
det kallt, må ni tro!) och längs med Indus ned till
Han-lé (jag känner till den vägen) och sedan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
