Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassicitet och germanism - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’ skönt, ett verk af tänkande varelsers
bemödanden och färdighet, ett verk af hans egna barn!
Men i lägret utanför staden sitter ännu
Sigurd Jorsalafar vid det allt för långvariga och
bullersamma gästabudet. Där skrattas mycket,
men han lyssnar icke utan trycker handen
mot hjälmringen, och mellan fingrarna hänger
det gula håret långt ned öfver hans kraftiga
kämpaarm. Han längtar. Han längtar hem
till den hafsvik, där man vid stilla väder kan
höra det första hundskallet från Lade
kungsgård. Han stirrar ut i skymningen och fyller
den med sitt eget svårmod. Solen är hans,
skyarna äro hans. Han är ett med
skymningen och luften och bergen. — Kristmän,
nordmän ! ropar han och knuten faller handen mot
bordet. — Hören hvad jag säger! Om ryktet
mäler sanning, tänka stadsborna där inne i
morgon breda sina kostbaraste mattor på
gatorna. Nordmän, vi skola icke visa oss
bländade och häpna som fattiga stafkarlar eller
stiga af hästarna. Lugnt skola vi rida på, så
att hofvarna slå hål i mattorna och lära dessa
korsets riddare hur föga vi akta fåfängliga
människoverk !
Människoverket synes nämligen gärna natur-
3
33
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
