Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Klassicitet och germanism - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med anekdoter och »roliga» bifigurer? Hvad
vi nu för tiden kalla stil är en blandning af
allt möjligt, af humor, små tillspetsade utfall,
akustiska ordsammanställningar och en hel del
kvarlefvor från Dickens’ maniererade och dåliga
prosa. Denna uppsats kan själf tjäna som
närmaste profstycke. Vi äro bokstafligen upplärda
i det smaklösa, och mången gång handlade vi
klokast, om våra verk kastades på elden. För
ett antal år sedan sökte de nordiska skalderna
rädda sig därmed att de klöfvo sin stil i två
skilda delar, två olika rum med en tjock mur
emellan. Goethe som hellen och som
humoristisk nordbo äro två alldeles olika personer.
Det samma gäller om Runeberg. De folk, hvilka
närmast fostras under klassiskt inflytande, ha
däremot alltjämt visat sig oemottagliga för de
humoristiska strömningarna från norr. De ha
heller icke sörjt däröfver. Ligger icke också
Di-vina Comedia — om vi tvinga oss till ärlighet —
minst två eller fyra trappsteg högre än själfva
Shakspeare och hans engelska samtida?
Med hvilken fast resning bygger sig icke
smaken och hur riktas icke inbillningen mot
det stora hos folk, hvilka besitta sådana
förebilder som italienarna eller hvilka likt frans-
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
