Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Den vilde springaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för att möta den skenande hästen, och sedan han kommit på
behörigt afstånd från palankinen, tvärstannade han midt i vägen för
det framspringande djuret. Just som hästen i vildt galopp kom
förbi, tog Bob ett steg åt sidan, grep i den hängande tygeln och
drog åt sig den med hela sin styrka. Lyckligtvis var hästen
tämligen spenslig och knappast mer än fjorton kvarter hög, men Bob
erfor i alla fall en känsla, när han grep om tyglarna, som om
hans arm vridits ur led vid handlofven. Han släpades åstad och
hade så när mist fotfästet, men nu kom Yamaguchi till hans hjälp
och den förfärade hästen hejdades en aln från bärstolen. Där
stod han, darrande i hela kroppen, med tungt arbetande bringa
och skälfvande näsborrar.
Bob behöll tygeln i handen och började leda hästen uppåt
gatan för att möta ryttaren, som var mera förargad än skadad.
Då upphanns han af den koreanske herremannen, som nu var till
fots. Han var ytterst upprörd, och i det han gjorde en djup
bugning, började han utgjuta sig i tacksägelser på landets
egendomligt monotona och »ryckiga» språk. Yamaguchi föll honom i
talet och sade några ord på samma språk. Koreanen hejdade sig,
gjorde en ännu underdånigare bugning och sade långsamt, på en
underlig blandning af engelsk slang och uppstyltade fraser, som
mycket tilltalade Bobs sinne för humor:
— Jag tackar er ofantligt, ärade herre. Ni klarade skifvan
förträffligt. Ni räddade min maka — min bättre hälft, genom ert
lysande mod. Men det hängde på ett hår!... Mottag, ärade
herre, uttrycken för min djupaste tacksamhet!
Bob bugade artigt, men hans förlägenhet ökades, när den
koreanske gentlemannen började lösa upp en af de många små
orangegula sidenpåsar, som han bar hängande vid sitt skärp och
hvilka tjänade honom som fickor, och ur densamma framtog ett
mjukt visitkort, som han med ännu en djup bugning öfverräckte
åt sin välgörare. Bob tackade och tittade förbryllad på kortets
obegripliga hieroglyfer.
— Förstår ni inte! sade koreanen. — Mitt namn, ärade
herre, är San-Po. Jag är —
Han tvärstannade och såg rådlös ut. i Synbarligen letade han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
