Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Kulturmänniskor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— De ä väl ingen bråska? Allti hinner man komma dit!
— Var ä han? frågade den ene mannen halvhögt, en
lång, mager räkel med hängande mustascher.
— Borta i handelsbon.
Från tåget hördes ivriga röster:
— Sno re opp igen, Dykare, om du ska me, fö nu åker
vi igen så re visslar om’et!
Den långe vände sig till kamraterna i vagnen:
— Åk åt helvite, ja hoppar me Bästa Mågen å Nordens
Travare.
Den andre mannen, en liten klotrund, fyllröd gentleman,
klädd i bara ylletrasor med en svångrem omkring, klev fram
och lyfte handen som till edgång och försäkrade med rostig
brännvinsbas:
— Dykarens kamrat! Mitt namn ä Vackra Barnet. Låg
ve Riksgränsbanan på den tiden. Gamla stammen, förstår’u.
Obeskrivlit angenämt å bli bekant me Bästa Mågen. Ja
hoppar me i gänget!
Ja — människorna kommo åter springande till sina
kupéer, tåget blåste, hela tredjeklassvagnen var som en skog
av viftande rallarhattar och som en orkan av rullande
jubelrop — så voro de borta.
De tre karlarna stodo kvar på perrongen. Nu såg Brand,
att Dykaren egentligen var en bekant, en gammal
sågverksarbetare från Storfors en gång i världen, då hette han
Englund.
Följaktligen ställde han sig i Englunds väg och blev
inhämtad till hälsning och fick äntligen göra bekantskap med
detta nya folk.
— I Finlann räknar dom mark å i Tysklann räknar dom
mark å i Frankrike me, men där ä de gulden förståss, för
272
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
