Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
polo, när samtalsämnena tröto. Wahlberg, som
vanligen om kvällarna höll till på en amerikansk
bar i närheten af Gare Saint-Lazare, i dagligt
tal kallad »Hemmets altare», hedrade då och då
laget på Montmartre med sin närvaro. Han
spelade gärna ett parti biljard och besegrade
t. o. m. Salmson, som eljest gällde för att vara
den styfvaste spelaren. Det gick lifligt till bland
alla dessa kraftiga och själfrådiga ungdomar, och
ibland brusade sinnena upp. En afton samlades
sällskapet kring biljarden. För hvarje stöt erlades
10 centimes, som lades på en midt på biljarden
stående kork, och den som under vissa villkor slog
omkull korken fick stoppa på sig slantarna. Till
slut stod ända till io å 15 frcs att vinna, och
spänningen var stor. I synnerhet var Skånberg
ifrig, då han för tillfället var alldeles pank. Men
det bar sig ej bättre än att korken föll för en
stöt af Josephson, som strök vinsten i fickan.
Skånberg fällde i hastigheten ett förolämpande
glåpord, hvarvid Josephson brusade upp och
kastade hela vinsten i ansiktet på honom. I nästa
ögonblick låg hela sällskapet på alla fyra, letande
efter slantarna under bord och stolar, till dess
allt var upplockadt, hvarpå den återvunna skatten
anslogs till kvällens förtäring och vänskapen
återställdes vid glasens klang.* En annan gång
tog ett häftigt uppträde sådana dimensioner, att
de franska stamgästerna förskräckta utrymde
kaféet och dagen därpå anhöllo hos värdinnan,
att de skandinaviska artisterna ej vidare måtte
mottagas. Men hon svarade, att hellre finge
alla hennes öfriga gäster uteblifva, ty dessa
herrar förtärde mera än alla de öfriga
tillsammans. Fransmännen måste finna sig härvid,
och allt förblef vid det gamla.**
Trots lynnesutbrott och gnabb emellanåt
utgjorde den svenska konstnärskolonien i Paris i
stort sedt ett trofast brödraskap. Man sträfvade
mot samma eller likartade mål, man kritiserade
hvarandra och sporrade hvarandras äregirighet,
man gladdes åt hvarandras framgångar och
härmades gemensamt öfver verkliga eller förmenta
orättvisor. De efterblifna och stagnerade
konstförhållandena i Sverige voro ett ständigt
återkommande samtalsämne. Något samband mellan
den officiella konstvärlden i Stockholm och
Pariskonstnärerna existerade knappast, och då hela
den yngre generationen ville gå sin egen
själf-ständiga väg efter helt andra impulser än dem
den mottagit under akademiåren i Stockholm,
uppstod nästan med nödvändighet en å ömse
sidor allt kyligare stämning. Härtill bidrog äfven,
att konstkritiken i den svenska pressen gaf ett
* Meddelande af herr Allan Österlind, som haft
godheten att i och för mitt arbete uppteckna sina minnen
af samvaron med Ernst Josephson.
** Meddeladt af herr Karl Nordström, som muntligen
delgifvit mig sina minnen af artistlifvet i Paris, ur hvilka
en del af det föregående är hämtadt.
synnerligen klart uttryck ät den allmänna
obekantskapen med samtidens unga konst och
olusten att taga befattning med några nya doktriner.
Sina läromästare och förebilder sågo de unga
svenskarna i det moderna friluftsmåleriets
föregångsmän i Frankrike. Men de ville icke blifva
fransmän, de ville blott föra fram den svenska
konsten till en modern ståndpunkt och leda den
in på nya banor. De mottogo af den franska
konsten framför allt den lifgifvande impuls, som
de behöfde och som den äldre svenska konsten
och undervisningen i Stockholm icke hade kunnat
bibringa dem. Detta uttryckte Ernst Josephson
förträffligt i sin
Skål för Paris.
Vi vistas icke i Paris att härma fransmäns seder,
att njuta deras goda mat och bära deras kläder,
det är ej nöjet som oss för,
det mången torde tro,
det snarare en sorg oss gör
att ständigt såsom främling bo.
Om källan grumlats på din gård och mor din vill ha
vatten,
så står du upp och drar till skogs, om också midt i
natten;
du söker upp den bästa brunn,
för vatten hem från den —
det isar gumman först i mun,
men smakar så förträffligt sen.
Så stå vi här på utländsk mark vid nya konstens källa
att något af dess friska dryck i våra krukor hälla
och bringa till vår mor, vårt land,
på våra fäders vis,
och därför fattom glas i hand
för nya källan, för Paris!
Under de första åren af 80-talet var det svenska
artistlifvet koncentrerat kring Montmartre, men
efterhand som flera af konstnärerna bosatte sig
på den vänstra Seinestranden uppstod ett nytt
centrum för kamratumgänget i ett litet
anspråkslöst likörställe vid Rue Jacob, som gick under
namnet Jesu Syrach, enär på skylten var målad
en uppslagen bok med citat af Jesu Syrachs bok
kap. 9 vers 15: »En ny vän är nytt vin; låt det
gammalt varda, så smakar det dig väl.» Där
samlades man i synnerhet på onsdagskvällarna
under Josephsons ledning och afslutade ofta
sam-kvämet vid midnattstid med en bit mat på
Gam-brinus, ett ölställe i närheten, som kamraterna
emellan gick under namnet Rostbiffs-Syrach.
Då friluftsmålningen utgjorde denna
konstnärsgenerations hufvudsakliga uppgift, var det
naturligt att man sökte sig ut på landsbygden.
Aren 1868—70 vistades Reinhold Norstedt och
Salmson i Fontainebleau (den senare som elev
af Conte). På 70-talet hade Barbizon den största
dragningskraften. Omkring 1879 samlades där
Törnå, Ek, Ekström, Johan Ericson, Osterlind,
Vallgren m. fl. Litet senare kom Gréz på
modet, och Carl Larsson, som under flera år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
