Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farfar Archip och Lenka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag... idel stoft. Ack, du, Lenka, Lenka!––om du finge
lära dig läsa och skriva, då skulle du gå långt. Dti är
precis som en fullvuxen människa, och har din egen
mening om allt... Min lilla bofink, stackars lilla
fågelunge ... vad ska det väl bli av dig? ...
Han tryckte sonsonens huvud intill sig och kysste det.
— Nej, vänta, utbrast Lenka en smula livligare, i det
han försökte frigöra sitt linfärgade hår ur farfaderns
sträva, darrande fingrar. Vad är det du säger? Ska det
bli stoft? Städerna och allting?
— Ja, det är så inrättat av Gud, min duva. Allt är
jord, och jorden själv är stoft. Och allting dör, som finns
på den ... Så står det till. Och därför bör människan
leva i arbete och ödmjukhet. Jag ska också dö snart..
sade gubben med ett plötsligt språng i tankegången och
tillade vemodigt: Vart ska du ta vägen, när jag är
borta?
Lenka hade redan ofta hört denna fråga av farfadern
och var alldeles utledsen på att avhandla temat döden.
Därför vände han sig tyst åt sidan, ryckte av ett grässtrå
och började långsamt tugga på det.
Men det var farfaderns svaga sida.
— Varför svarar du inte? Hur ska du bära dig åt,
när jag är borta, säg? frågade han sakta, i det han lutade
sig ner över sonsonen och åter började hosta.
— Det har jag ju redan sagt dig, muttrade Lenka
ovilligt och förstrött och sneglade förstulet upp på
gubben.
Vad som också gjorde, att han tyckte illa om dylika
samtal, var att de oftast slutade med gräl. Farfadern
plägade utbreda sig vidlyftigt om sin förestående död.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
