Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En attack. En frivilligs berättelse - V - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22
LEO TOLSTOJ
Hos samme adjutant träffade jag en man, som väckte än större
förvåning hos mig. Det var en ung löjtnant vid K. regemente,
nästan kvinnligt mild och blyg, som uppsökte adjutanten för att
utgjuta sin förargelse och förtrytelse över några personer som
skulle ha intrigerat mot honom, så att han ej blivit utsedd att
delta i den förestående expeditionen. Han förklarade att det var
gement att bära sig åt på det viset, att det var okamratligt, att
han skulle komma ihåg det och så vidare. Hur jag än studerade
hans ansiktsuttryck, hur jag än lyssnade till lians tonfall, kunde
jag inte finna annat än att han långtifrån att förställa sig var djupt
upprörd och förbittrad över att man ej lät honom ge sig ut att
skjuta på tjerkesserna och riskera att bli skjuten av dem. Han var
lika förbittrad som ett barn, som just har fått stryk orättvist. . .
Alltsammans var mig fullständigt obegripligt.
VI.
Klockan tio på kvällen skulle trupperna rycka ut. Halv nio
steg jag till häst och red till generalen, men scm jag antog att han
och adjutanterna voro sysselsatta, stannade jag på gatan utanför,
band hästen vid ett plank och satte mig på jordvallen, i avsikt
att rida fatt generalen så fort jag fick se honom komma.
Solhetta och bländande solljus hade nu efterträtts av nattlig
svalka och det dämpade skenet från nymånen, som med en blek
ljusring omkring sig på stjärnhimlens mörka blå började sänka sig
mot horisonten. I husens fönster och genom springorna i
jordkojornas fönsterluckor lyste eldsken. De ståtliga popplarna, som
skymtade mot himlaranden bakom de vitkalkade, månbelysta
jordkojorna med vasstak, föreföllo ännu högre och svartare.
Husens, trädens och plankens svarta skuggor bredde sig
måleriskt över den ljusa, dammiga vägen. Borta vid floden raspade
grodorna oavbrutet l; på gatorna hördes än brådskande steg och
samtal, än hästtramp. Från förstaden trängde positivtoner: än
var det »Vindarna brusa», än »Auroravalsen».
Jag ämnar inte berätta vad jag funderade på; för det första
därför att jag skulle skämmas över att erkänna vilka dystra
tankar, som rörde sig inom mig, medan jag runtomkring mig
1 Grodorna i Kaukasien frambringa ett läte, som inte har någon likhet
pied de ryska grodornas kväkande. Förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
