Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXXI - XXXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i jo
leo tolstoj
— Skulle jag skämta? Om du bara visste så jag . . .
Nej, detta lät än gemenare i hans öron, än mindre
överensstämmande med vad han kände; men han fortsatte:
— Jag vet inte vad jag inte skulle vilja göra för dig . . .
— Sluta med det där pratet!
Men hennes ansikte, hennes glänsande ögon, den högvälvda
barmen, hela den vackra gestalten sade något helt annat. Det
tycktes honom att hon förstod det gemena i vad han sade, men
stod för högt för att ta anstöt; han hade ett intryck att hon redan
länge vetat allt detta som han förgäves sökte uttala, men ville
höra hur han skulle säga det. Och hur skulle hon kunna annat
än veta det, tänkte han, när han ville i ord uttrycka endast allt
vad hon själv var. — Men hon vill inte förstå, vill inte svara,
tänkte han.
— Buu! hördes plötsligt Ustenjkas gälla, skrattande röst
inte långtifrån vingården. Kom och hjälp mig, Mitrij
Andreje-vitj! Jag är ensam! skrek hon och stack fram sitt runda, naiva
lilla ansikte mellan vinlöven.
Olenin svarade inte och rörde sig inte från stället.
Marjanka fortsatte att skära, men såg oupphörligt på
hyresgästen. Han började på en mening, men avbröt sig, ryckte på
axlarna, slängde bössan över skuldran och avlägsnade sig med
raska steg.
XXXII.
Två gånger stannade han och lyssnade till Marjankas och
Ustenjkas klingande skratt och högljudda prat.
Hela kvällen tillbragte han sedan i skogen. Han fick inget
villebråd och vände hem i mörkningen. Då han gick över gården,
fick han se dörren till värdfolkets mjölkkammare stå öppen och
skymtade den blåa skjortan. För att underrätta om sin hemkomst
ropade han avsiktligt högt på Vanjusja, varefter han satte sig på
sin vanliga plats på trappan. Kornetten och hans hustru voro
hemkomna från vingårdarna, de gingo från mjölkkammaren
över till sin stuga, men bjödo honom inte till sig. Marjanka gick
två gånger ut genom porten. Ena gången tycktes det honom i
halvskymningen att hon kastade en blick på honom. Han följde
girigt varje hennes rörelse, men kunde inte besluta sig för att söka
upp henne. Då hon försvunnit in i stugan, gick han ned från
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
