Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
242
IiEO TOLSTOJ
— Fader vår som är i himlen, helgat varde ditt namn,
tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himlen så ock på jorden,
vårt dagliga bröd giv oss i dag, förlåt oss våra skulder såsom ock
vi förlåta dem oss skyldiga äro, och inled oss icke i frestelse utan
fräls oss ifrån ondo.
— År 45 blev en av de våra också sårad på det här stället,
sade Antonov, då vi satt på mössorna och åter slagit oss ned kring
elden. I två dar fraktade vi honom på kanonen . . . Minns du
Sjevtjenko, Zjdanov? . . . Och så lämnade vi honom kvar där
borta under ett träd.
I detsamma kom en infanterist med väldiga polisonger och
mustascher, med gevär och tornister fram till vårt bål.
— Kan jag få lite eld att tända pipan med? frågade han.
— Tänd ni, eld finns det tillräckligt, sade Tjikin.
— Det är visst om Dargo ni berättar, landsman? vände sig
infanteristen till Antonov.
— Om 45 och Dargo, svarade Antonov.
Infanteristen runkade på huvudet, rynkade pannan och hukade
sig ned bredvid oss.
— Ja, där hände åtskilligt, anmärkte han.
•— Varför lämnade ni honom? frågade jag Antonov.
— Han plågades så dant. När vi Stod stilla, gick det väl an,
men så fort vi satte oss i rörelse, bara gallskrek han. Han bad oss
att vi i Guds namn skulle lämna honom kvar, men vi tyckte det
var synd. Men så började »han» sätta åt oss på skärpen, sköt ner
tre man vid kanonen, sköt ner officern, och till och med vårt
batteri kunde knappt hålla honom stången. Det såg illa ut.
Vi trodde rakt inte vi skulle kvinna få med oss kanonerna. Och
smutsigt var det. . .
— Det värsta var gyttjan nedanför Indj ej berget, anmärkte en
soldat.
■— Ja, och just där vart det som allra sämst med honom.
Anosjehko och jag — han var en gammal styckjunkare, Anosjenko
•— kom överens om att det led ju mot slutet med honom och bad
och böna gjorde han själv, så det var kanske så gott att lämna
honom kvar. Sagt och gjort. Där stod ett stort, lummigt träd.
Vi tog och lade blötta skorpor bredvid honom — som Zjdanov
hade — satte honom mot trädet, satte på honom en ren skjorta, tog
avsked av honom och lämnade honom.
— Var han en duktig soldat?
■— A, han var som soldaterna är mest, inföll Zjdanov.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
