Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - X
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
284
IvËO TOLSTOJ
Den som inte har varit med om det kan inte föreställa sig
vilken njutning den erfar Som efter tre timmars bombardemang
lämnar en så farlig plats Som förskansningarna. Michajlov,
som redan flera gånger under dessa tre timmar inte utan grund
hade ansett sitt »slut» oundvikligt, hade hunnit Sätta sig in i
föreställningen att han skulle bli skjuten och att han inte längre
tillhörde denna världen. Det oaktat kostade det honom stor möda
att hålla sina ben i styr och inte börja springa, då han vid
Pras-kuchins sida i spetsen för kompaniet marscherade ut ur
förskansningarna.
— Farväl så länge, sade majoren, chef för andra bataljonen,
som stannade kvar i förskansningarna. De hade suttit
tillsammans och ätit ost i den lilla gropen vid bröstvärnet. Lycka på
färden!
— Och jag önskar er lycklig avlösning. Det tycks ha blivit
lugnare nu.
Men knappt hade Michajlov uttalat orden förrän fienden, som
antagligen märkt rörelsen i förskansningarna, öppnade en häftigare
eld. De våra svarade och åter började en stark kanonad.
Stjärnorna tindrade högt på himlen, men ej med klart sken.
Natten var beckmörk; endast salvornas blixtar och
bombkrevaderna belyste för ett ögonblick föremålen. Soldaterna marscherade
under tystnad, i snabb takt, och hade all möda att hålla rättning.
I det oavbrutna kanondundret hörde man blott genljudet av
deras taktfasta steg på den hårda vägen, rasslet av bajonetter
som slogo mot varann och en och annan suck: »Herregud!
Herregud!» Ibland hördes ett jämmerskri och ropet: »En bår!» (I det
kompani Michajlov kommenderade stupade under natten
tjugusex man endast för artillerield.)
Ideligen flammade en blixt upp vid den svarta horisonten,
posten på bastionen skrek: »Kanon!» och en kula susade fram
över kompaniet och vräkte upp jord och stenar.
— Anamma, vad det går långsamt, tänkte Praskuchin, där
han gick bredvid Michajlov och oupphörligt tittade sig om. Det
är så gott jag springer i förväg, jag har ju framfört ordern . . .
Men nej, då kanske det heter efteråt att jag var en pultron. Vad
som skall ske, det sker.
— Varför skall han gå här? tänkte Michajlov på sitt håll.
Efter vad jag har märkt har han alltid olycka med sig. Aj, den
där kommer bestämt rakt på oss!
Då de tillryggalagt några hundra Steg, stötte de på Kalugin,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
