Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ett möte i fält med en Moskvabekant. Ur furst Nechljudovs kaukasiska dagbok
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
35»
LEO TOLSTOJ
— där är trappan, där är alla blomkrukorna, jag känner igen
varenda en, dörrhandtaget — allt så välbekant och kärt.. .
sedan entrén, så hennes rum.. . Nej aldrig, aldrig kommer den
tiden tillbaka. Hon skriver till mig ännu, jag skall gärna visa
er hennes brev. Men jag är inte längre den jag var, det är slut
med mig, jag är henne inte längre Värd. . . Ja, jag har gått under
totalt. Je suis cassé. Det finns varken energi eller stolthet hos
mig, ingenting. Inte ens noblessen har jag kvar. . . Nej, jag är
slut. Och ingen kommer någonsin att förstå mina lidanden.
Ingen frågar efter mig. Jag är en död man. Jag kommer aldrig
att kunna resa mig mer, jag har sjunkit för djupt. . . moraliskt. . .
i smutsen. . . Nu andades hans ord uppriktig, djup förtvivlan.
Han såg ej på mig och satt orörlig.
— Varför förtvivla så där? sade jag.
— Därför att jag är en usling, det här livet har tillintetgjort
mig. Allt som fanns inom mig är dött. Jag bär inte längre mitt
öde stolt, utan fegt, la dignité dans le malheur är borta. Jag
förödmjukas i vart ögonblick och jag fördrar allt, jag utsätter
mig självmant för förödmjukelserna. All den här smutsen a
déteint sur moi, jag har själv blivit rå, jag har glömt vad jag
kunnat, jag kan inte längre tala franska, jag känner att jag är
gemen och tarvlig. Jag kan inte slåss i den här omgivningen,
jag kan det absolut inte. Hade jag anfört ett regemente, haft
förgyllda epåletter och trumpetare, hade jag kanske varit en
hjälte, men att gå sida vid sida med en ohyfsad Antonov eller
vad karlen nu må heta och känna att det inte är någon skillnad
mellan honom och mig, att det gor detsamma om han eller jag
stupar — det tar livet av mig. Ni kan väl förstå hur rysligt det
är att tänka att någon trasvarg lika väl kan skjuta ner mig,
en tänkande och kännande människa, som Antonov bredvid mig,
som inte i något avseende skiljer sig från djuren, och att det till
och med är troligt att just jag och inte Antonov blir skjuten.
Det brukar ju gå så, ödet drabbar det högre och bättre. Jag vet
att de kallar mig pultron; låt gå för det, jag är en pultron och
jag kan inte vara annat. Men inte nog med att jag är feg, i deras
tanke är jag också en föraktlig tiggare. Ja, nyss lånade jag ju
pengar av er, och ni har rätt att förakta mig. Nej, tag tillbaka
era pengar, och han sträckte fram den tillknycklade sedeln. Jag
vill att ni skall hysa aktning för mig.
Han gömde ansiktet i händerna och brast i gråt. Jag visste
inte vad jag skulle säga eller göra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
