Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Forstbetjänt Olsöns äfventyr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kompaniet stannade, men jag förstod, att det skulle i sin ordning
sätta sig i marsch, när vi fått litet försprång.
De hade talat om ett regemente. Kunde det vara möjligt, att
ett helt regemente gått öfver gränsen?
Jag vågade inte fråga dem härom, ty min enda räddning bestod
uti att tiga.
Vidare meddelsamma voro de inte.
Att de hade för afsikt att intränga i vår Finnmark, förstod
jag. Under de veckor jag legat i skogarna hade jag ej heller hört
något från den yttre världen.
Underrättelsen att krig utbrutit kom följaktligen som en ytterligt
obehaglig öfverraskning.
Jag undrade hvad de hade gjort därhemma. Voro de beredda
eller skulle de rent af öfverrumplas?
Norr om Trondhjem fanns det inte många värnpliktige. Detta
visste jag. På sin höjd 2000 man, men fördelade på ett kolossalt
område.
Innan dessa hunnit samlas, skulle det dröja veckor.
Huru många man kunde ett ryskt regemente räkna? Gifvetvis
mer än ett par tusen man.
Det stod alltså illa till för de våra. Värst af allt var, att jag
nödgades visa dem vägen in till mitt eget fosterland och skulle
alltså bli en förrädare.
Att gå med förrädarens brännmärke på min panna i alla mina
lefnadsdagar!
Förr då döden.
Jag visste, att sedan vi passerat en stor myr, delade vägen sig.
Den norra grenen ledde just dit de ville, till bebyggda trakter.
Hvad den södra beträffade gick den inåt skogarna, och fortsatte
man, kom man in i Finland.
Tydligen ägde de inga tillförlitliga kartor. Under alla omständigheter
måste jag förvissa mig härom.
»Finns det en karta?» frågade jag.
»Hvarför vill du veta det?»
Löjtnanten såg misstänksam ut.
»För att kunna peka ut vägen», svarade jag honom.
Han tog fram ett hopviket papper och höll det för mina ögon.
»Låt mig hålla i kartan», bad jag. »Inte kan jag se eljest, när
vi till på köpet marschera.»
Det var nu skumt ute, halfdager. Oaktadt detta kunde jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
