Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32
drabbas av alla krigets följder. När man nu talar om
kriget som ett medel för urvalet, menar man att det
blir det starkaste, mest livsdugliga folket, som segrar.
Detta var sanning, när striden stod mellan människor
allena. Nu är det förstörelsemedlens grad av
fullkomning, folkmassorna och rikedomen med vilkas
hjälp de stora staterna krossa varandra och de små.
Dessa senare må göra under genom hjältemod,
offervilja och duglighet; deras fosterlandskänsla må vara
hur glödande som helst: de krossas dock i kampen
mot övermakten, emedan de ej mäkta åstadkomma ett
oövervinneligt motstånd. Men ett sådant litet folk
hade kanske större eller lika stora kulturvärden att ge
mänskligheten som det stora folk, vars offer det blev.
Även om man lämnar urvalets synpunkt å sido, så
blir det tillstånd mellan folken, vilket med vissa
mellanrum utmynnar i krig, ett skärande hån mot alla
kulturfolkens strävanden under dessa mellantider.
De, som förhärliga kriget, sjunga en gammal visa
om att freden förvekligar. Grundligare än nu ha de
ej kunnat vederläggas. Ty ingen vill väl påstå att
kriget — som teologiens Gud — skapar av intet? Alla
de härliga egenskaper, dem kriget nu uppenbarat,
ha under fredstiden funnits. Men folkens ledare ha dels
ej anvisat uppgifter för dem, dels ha dessa
egenskaper, där de klarast röjt sig — inom socialismens
kämpande skaror — blivit behandlade som
samhälls-fientliga. Och äro ej på alla områden faran och
striden den psykologiska anledningen till en
kraftspänning, som under ett kort skede kan bibehålla sig
vid möjlighetens yttersta gräns — för att sedan ge
rum för avmattning?
Men även om denna reaktion lämnas å sido, är den
tröst sann med vilken de unga nu dö, den att »vi
förgå, men vårt land skall bestå» ? Hur förringat måste
ej landet »bestå» när dess yppersta åldersklasser som
väldiga likhögar täcka fälten; när dess friskaste blod
rinner bort med flodernas vatten, dess arbetsföra, starka
armar sprängas i luften; när de hjärnor utsläckas, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
