- Project Runeberg -  Krig och fred : historisk roman från de napoleonska världskrigen /
930

(1896) [MARC] Author: Leo Tolstoy Translator: Petrus Hedberg With: Axel Sjöberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte delen - 10

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

— 93° —

10.

Fångarne fördes ut på ett fält, på hvilket stod en
påle. Bakom pålen var gräfd en graf, och midt emot den
stod ett kompani uppställdt.

En fransk ämbetsman trädde fram och uppläste
dödsdomen öfver de dömde. Därpå fördes två af desse till
pålen, och tolf man gingo fram ur lederna och gjorde halt
på ungefär åtta stegs afstånd från dem. Peter vände sig
bort för att icke se, hvad som nu skulle följa. Plötsligt
hörde han knallen af ’’gevären, och den föreföll honom
skarpare än den starkaste åskskräll. Två andra fångar
framfördes, och åter träffades Peters örhinna liksom af dånet
af en häftig explosion.

Den femte af de dömde, han, som stod bredvid Peter,
bortfördes till pålen — men ensam! Peter förstod icke
genast, att han var räddad, att han och alla de öfriga hade
förts hit blott för att vara närvarande vid afrättningen.
Åter ljöd en salva, och den siste af offren sjönk
genomborrad och blödande till marken.

Efter arkebuseringen fördes Peter till ett skjul, som var
uppfördt af halft förbrända bräder och bjälkar. Här
meddelades honom, att han blifvit benådad till lifvet, men att
han måste förblifva krigsfånge. I den halfdager, som rådde
i skjulet, såg Peter ett par dussin människor, utan att få
klart för sig, hvilka de voro. I hans närhet satt en liten
karl hopkrupen, som oaflåtligt stirrade på honom.

»Herrn har väl sett mycket lidande och mycken sorg?»
frågade mannen plötsligt med mild och vänlig röst. »Men
sörj icke, käre herre; tålamod och tid skapa lugn och frid.
Vi ska’ lefva och sträfva och icke bäfva.*

Mannen räckte Peter några potäter, och denne, som
icke på länge hade förtärt något, tyckte sig aldrig förr
hafva ätit något så läckert.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Mar 3 00:57:11 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/krigoch/0934.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free