Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kritisk afdelning: kunskapskritik - Kap. XVIII. Empirisk transscendens. De transscendenta naturkategorierna - 1. Substans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
delar. Hvilken blefve emellertid följden för vår uppfattning af
tingen af en dylik konstitution? Tydligen den, att tanken i
sin regress från det hela till delarna aldrig skulle erhålla de
yttersta vändpunkter den behöfver för att kunna få en gräns satt
för delbarheten och låta analysen och regressen slå om i en
syntetisk och progressiv uppfattning. Endast genom godtycke och
maktspråk kan en gräns uppdragas där ingen sådan är att upptäcka
hos saken själf. Nu kan tänkandet ytterst icke finna sig i en
slik den gränslösa regressiva relativitetens ordning. Ty dels skulle
det då aldrig kunna få någon till själfva grunden gående
uppfattning af ett tings inre konstitution, och däraf skulle å andra sidan
följa, att det aldrig kunde syntetiskt fatta och sammanfatta ett
gifvet ting sä/? ätt det framstode som en funktion af fullt
tillräckliga grunder. Tinget blefve aldrig något mera än ett fragment,
ett slags närmaste sträcka af en linie, hvilken i evighet ginge vidare
och vidare i det regressivas riktning och bottenlösa djup. Men detr
hvilket alltid framstår som en del af ett helt, såsom ett led i ett ständigt
vidarelöpande sammanhang, erbjuder aldrig den fullständiga bestämdhet
och de fullt tillräckliga realförutsättningar, som vårt tänkande
ovilkorligen kräfver i sin regress från det betingade till det betingande.
Grundens tankelag blir ytterst en den tillräckliga grundens lag, men
det gränslöst relativa är eo ipso det inom sig med hänsyn till sina
förutsättningar otillräckliga. Så långt tingen äro delbara äro de
därför öfversigvisande och relativa, och så långt de äro relativa och
osjälfständiga hänvisa de på den själfständiga värklighet, som kan
uppbära deras relativitet och jämna ut. deras brist på själfexistens.
Men denna realitet är just den substantiella värkligheten. Substans
är först och sist en ur en eller annan synpunkt själfständig realitet.
Alltså: då de gifna tingen själfva icke sätta någon gräns för
delbarheten, måste man vädja till en substantiell värklighet, som
sätter denna erforderliga gräns.
Delbarheten hänvisar äfven ur en annan synpunkt på ett
sub-stantielt helt. Då ett ting delas blir af ett ting många sådana. Är
nu hvarje del i sin ordning uppdelbar i det gränslösa, så kommer
hvarje gifvet ting att innehålla en gränslös mångfald af delar, och
totaliteten af gifna ting att representera en obestämbar mängd
oändligheter. Men redan ur det gifna ändliga tingets synpunkt medför
en dylik gränslös mångfald tankesvårigheter. Ty en hvar del af
dessa många, hvilka komma tinget att liksom flöda öfver af
mångfald, står i relation till hvarje annan, d. v. s. i oändliga relationer;
tinget blir följaktligen af en oändlig inre relativitet. Och denna är en
afgjord koexistensrealitet, under det den närmast föregående liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
