Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 10. Ett oväder i Uralbergen - 11. Nödstälda resande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vi inte våga företaga i mörkret, skall blifva, om inte lätt,
så åtminstone möjlig efter soluppgången.
— Låtom oss vänta, broder, — svarade Nadia, —
men om du fördröjer din resa, så gör det inte derför,
att du vill bespara mig ansträngningar eller faror!
— Nadia, jag vet, att du är besluten att trotsa allt,
men genom att blottställa oss båda skulle jag äfventyra
mer än mitt lif, mer än ditt, jag skulle svika det värf,
den pligt jag framför allt måste uppfylla!
— En pligt! hviskade Nadia.
I detta ögonblick sönderslet en våldsam blixt
himlen och tycktes, att så säga, förflyktiga regnet. I
detsamma brakade en häftig åskknall. Luften fyldes med
en nästan qväfvande svafvellukt, och en på ett afstånd
af tjugu steg från vagnen befintlig dunge af stora furor
flammade upp såsom en jättefackla.
Iemschiken, hvilken kastades till marken af
åskslaget, reste sig, lyckligtvis utan att hafva blifvit skadad.
Då de sista åskknallarna dött bort bland bergens
klyftor, kände Mikael Strogoff Nadias hand häftigt trycka
hans, och han hörde henne hviska dessa ord i sitt öra:
— Nödrop, broder! Hör!
| ELFTE KAPITLET. |
Nödstälda resande. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
