Kvinnorörelsen / VI. Kvinnorörelsens inverkan på förhållandet mellan kvinnor och män i allmänhet (1909) Author: Ellen Key Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Comments? |

Kvinnorörelsens inverkan på kvinnor och män i allmänhet.

Under sin strid för frihet till samma studiemöjligheter, samma arbetsområden, samma medborgarrätt som mannen hafva kvinnorna mött allt slags motstånd, från och med påfvens - som nyligen uttalat den mest afgjorda fördömelse öfver hela kvinnoemancipationen - och parlamentens till och med studentupptågens. Männens försök att af gränsa »kvinnans naturliga sfär» fortgå alltjämt. Det är ej länge sedan läkarinnan under studieåren bekämpades af råheten, inom sin praktik af yrkesafunden. Många skamlösa beteenden af män mot kvinnor har emancipationens historia att uppvisa. Ännu i dag finnes en stor ovillighet hos männen att erkänna kvinnliga arbetsresultat. När dessa - inom litteratur och konst t. ex. - jämföras med mäns, då sker det sällan för att finare förstå den kvinnliga egenarten utan för att nedsätta densamma. Den energi, nutidsmannen ej sällan saknar, kan han ej tåla att se hos kvinnan, hvilken ofta har den i hög grad. Ja, i de romanska landen betraktas alltjämt de för sitt uppehälle arbetande kvinnorna som en särskild kast, en kast, inom hvilken mannen ej gifter sig, huru

100

hög aktning han än teoretiskt betygar »les vierges fortes».

Och dock, trots allt detta, huru mycket annat - och vackrare - företer ej nu förhållandet mellan kvinnor och män i allmänhet, isynnerhet hos de germanska folken! Där råder t. ex. ett vänligt kamratskap mellan den - vid universitet, vid konst- och musikakademier - studerande ungdomen af båda könen. I norden har ju ofta kamratskapet från småskolan fortsatt genom den högre skolan till akademien. Och med goda ömsesidiga följder. Framför allt under ton-åren har detta kamratskap en betydelse, som icke kan skattas nog högt. Flickorna, fordom innestängda i en trång, intressetom och glädjefattig familjekrets, få nu inom den kvinnliga som manliga kamratkretsen sin andel af den ungdomsfröjd, utan hvilken lifvet saknar sin vår. Ynglingar, som tidigare ej kunde träffat andra unga kvinnor än af det slag, de aldrig borde komma i beröring med, lära nu känna själfulla, rensinnade flickor och detta ger dem en ny syn på kvinnan. Båda könen njuta tillsamman ungdomsglädjen i friska och innehållsrika former, folkdansar, sport o. s. v. De ha tillfällen till impulsgifvande meningsbyten i en större krets, till stilla samtal med några likstämda vänner. Under de senaste 20-30 åren ha de unga männen och kvinnorna åter börjat själsligt upptäcka hvarandra, upptäckter, som sedan romantikens dagar egentligen endast ägt rum i och genom litteraturens färgade glas. Under romantiken utöfvade män och kvinnor en ömsesidigt humaniserande inverkan på hvarandra. En liknande inverkan äger nu åter rum men på en mycket

101

bredare grundval. Romantikens människor utgjorde endast en genom andlig frändskap förbunden grupp, inom hvilken kvinnorna eftersträfvade männens kultur och delade deras andliga intressen, medan männen gynnade kvinnornas »Gelüste nach der Männer Bildung, Kunst, Weisheit und Ehre» (Schleiermacher). Nu är det den på olika områden studerande ungdomen, som får godt af det ömsesidigt humaniserande inflytandet. Därunder lära män och kvinnor känna hvarandra från intelligensens som karaktärens och gemytets sida. Sålunda skingras vissa, nästan till tvångsföreställningar gränsande, illusioner, hvarmed fordom hvartdera könet i ton-åren mötte det andra. Man som kvinna får en finare mätare på »kvinnlighetens» och »manlighetens» begrepp; hvardera upptäcker de oändliga skiftningarna inom dessa begrepp; hvardera inser att könen kunna mötas på det allmänmänskliga, ej endast på det erotiska området; hvardera erfar slutligen att, ju mer människor de bli, dess mer ha de hvarandra att tacka för detta.

I erotiskt afseende är förståelsen svårast, emedan kvinnorna där äro långt före männen. Allt mer blir dock det kvinnliga idealet af kärleken äfven de unga männens. De unga kvinnorna å sin sida börja förstå mera af männens sexuella naturgrund. Hela den värld, i hvilken mannen fick sin bildning, vann sina segrar, led sina nederlag, var fordom för kvinnorna ett terra incognita: de ha nu mist den blinda vördnad eller blinda fientlighet, hvarmed de tidigare betraktade männens verksamhet. Männen åter inse att de husliga mödor för

102

familjens trefnad, som hittills kallades kvinnans enda uppgift, icke kunna taga hela hennes själ i anspråk; att husligheten lämnar många önskningar ouppfyllda. Sålunda ha de båda könen från hvar sin sida börjat slå en bro öfver det af lag och sed mellan dem gräfda svalget. Ehuru de unga ännu alltjämt grubbla öfver gåtfulla motsatser i hvarandras natur, finna de därjämte huru mycket mänskligt de ha gemensamt. Under kamratskapet svinner visserligen den »ridderlighet», som bland annat bestod däri att ynglingarna alltid skulle bära alla bördor och utgifter. Nu bär flickan vid utfärder sin ränsel och betalar sin del. Men behöfver hon verkligen hjälp, då är ynglingen lika villig som förr att ge den, liksom hon å sin sida att lämna den inom hennes förmåga varande; den verkliga vänligheten har aflöst den tidigare, ofta ytliga ridderligheten. Detta vänliga kamratskap fyller ofta helt och hållet ynglingens behof af kvinnlig godhet och glädje under de farliga år då, som en ung man yttrade, tre fjärdedelar af ynglingens lif medvetet och omedvetet är könslif. Intet hjälper honom bättre att icke kasta bort sig, än tillträdet i en krets, där han i ro och frihet möter unga flickor utan att en ogrannlaga familjeuppsikt störande ingriper och affordrar honom hans »afsikter». Om mellan ett par sådana kamrater en erotisk känsla slutligen uppstår, finnas visserligen - äfven om frieriet äger rum i ett laboratorium istället för i den romantiska löfsalen - alltjämt möjligheten att de af förälskelsens gyllene dimma omhvärfda begå svåra misstag. Men de unga hafva dock ägt tillfälle att se hvarandra i en mängd, skaplynnet belysande situationer; de ha iakttagit

103

hvarandra ej endast med egna ögon utan äfven genom kamratkretsens mer kritiska. A andra sidan händer ju ofta att samtal och brefväxlingar dana illusion af en valfrändskap, som endast finnes i åsikter och stämningar, icke i naturerna. Det är lyckligt när detta i tid upptäckes. Annars komma svåra konflikter, isynnerhet då en starkt individuell natur vill omforma den andra efter sig själf eller efter sitt ideal af man eller kvinna. Ty att någon utan illusioner älskar den andras individualitet är en ännu mycket sällsynt företeelse. Något vanligare blir den dock sedan de unga under kamratlifvet lära känna hvarandras ideal och drömmar, så väl i erotiskt som i allmänmänskligt afseende. Men om än dessa ideal och drömmar ge en aning om skaplynnena, en verklig kännedom af dem ger kamratlifvet endast, när det beredt tillfälle att se hvarandras handlande, ej allenast tillfälle att höra hvarandra tala om sig själfva. Ty sådana analyser af den egna och af andras själar, under stämningsfulla stunder vid te och cigarretter, musik och lyrik, gifva den »intressanta» - manliga eller kvinnliga - parasiten de bästa möjligheter att sno sina slingor om ett offer, som sedan intellektuellt eller erotiskt - ofta äfven ekonomiskt - utsuges.

Men äfven när sådana utbyten uteslutande berika alla parter, kunna de drifvas till ett öfvermått, som blir till skada för arbetsenergi, omedelbarhet, mystik. Ja, lika gagnande, som nutidens ärlighet i sexuella ämnen är, lika farligt är det till alldaglighet vordna diskuterandet af driftlifvet. Dessa diskussioner innebära samma fara för

104

människovarelsens rötter som ett ständigt krafsande omkring en plantas.

Ju tidigare ett äktenskap kan ingås, dess mindre är faran att friskheten sålunda gått förlorad; ju större är utsikten att de båda makarna - liksom man och kvinna, af folket - dock växa fast samman i och genom allvaret i den gemensamma kampen för tillvaron. Men om denna kamp lättnar innan ungdomen är helt förbi, inträder ofta i mannens lif den kris, som den själskunnige fransmannen kallar »la maladie de quarante ans»: mannens kraf på erotisk nyupplefvelse. Medan de erotiskt lågt stående alltjämt - som i alla tider - söka omväxlingen i tillfälliga, hemliga förbindelser, leder nämnda kris i vår tid de högre stående till de mest tragiska af alla skilsmässor, de då mannen -- efter årtionden af innerligt samlif, af trofast samarbete, af ömsesidig förståelse - drifver hustrun ur hemmet för att där införa en ung kvinna, som aldrig varit, kanske heller aldrig kan bli honom en medkämpande, en hjälp, såsom den förskjutna var det. Men den unga har för honom tjusningen af det mysterium, ungmön ägde före samuppfostrans och de sexuella diskussionernas, kamratlifvets och reformdräktens dagar!

De studerande kvinnorna undgå nu familjeflickornas forna fara: att af lifsfattigdom förälska sig. De ha ej tid, ofta ej heller råd att tillåta sig erotiska drömmar. Bland dem finnas t. ex. så många fattiga flickor, som ej få förlora en enda termin, ty de måste skynda att vinna ett lefvebröd. Dessutom vet en sådan flicka att, gåfve hon efter för det behof af ömhet, af stöd; som är starkt inom henne,

105

kunde hon få samma öde, som den eller den kamraten, hvilken efter en kort lycka lämnades ensam, när den älskade mannen fann - ett godt parti. Och ej endast ensam med sin sorg men äfven efterblifven i sitt arbete. Ju mer en sådan längterska kommer sig in i studierna, ju mer vetenskapen eller konsten visar henne sina djup, dess liffullare känner hon sig, trots ensamhet och umbäranden.

Bland de studerande kvinnorna finnas äfven många af den ofvan påpekade cerebrala typen, kvinnor som ingen ömhet behöfva hvarken i form af vänskap eller kärlek; ja, som i båda frukta ett band på sin »fria individualitet». Dessa sporta, diskutera, skämta med de manliga kamraterna och detta med en uppriktighet, som stundom blir oblyg och som alldeles utesluter tanken på att behaga. Alla dessa unga flickor röra sig nu med fullkomlig frihet, ja, t. o. m. i de romanska landen kan nu en ung dam med sin bokväska eller sin racket gå ensam. Ty i de kretsar, där studierna ännu ej utöfvat sitt befriande inflytande, där har sporten gjort det.

I Amerika medför studielifvet - genom männens tidiga inträdande i yrkena - ett mer ensidigt kvinnlikt kamratlif. Kvinnorna bruka där utveckla sina toalettkonster för sitt eget kön, som de finna mycket intressantare, mycket mer värdt att behaga än det manliga. Äfven i Europa är stundom det kvinnliga kamratskapet under studieåren mest förtroligt. En »amitié amoreuse» mellan en ung flicka och en ung man slutar ju ofta med kärlek - men kanske endast å ena sidan. Eller i en kamratkrets har A. förälskat sig i B. men B.

106

i C., C. i D. o. s. v. Sådana ledsamheter vill den kloka undvika, ty de kunna bli både till lidande och hinder. Med de kvinnliga kamraterna har hon, utan denna risk, det studiefrämjande, bildningsfördjupande tankeutbyte, hvarunder nya perspektiv öppnas och nya impulser gifvas. Visserligen finnas - åtminstone tillsvidare - mellan det manliga och kvinnliga sättet att fråga, att lösa uppgifter, att gripa idéer en olikhet, som gör att kamratskapet kvinnor emellan ej ersätter det mellan kvinnor och män. Emellertid är det ofta för t. ex. djupa och skygga naturer omöjligt att i början af lifvet orka med - andligt taladt - mer än vänskapen till en enda af deras kön. ty hvarje ny själisk kontakt blir dem ett nytt och mödosamt problem. För sådana kvinnor eller män är en vänskap med en kamrat af deras eget kön ofta studietidens rikaste behållning.

Stundom finner en ekonomiskt välställd kvinnlig student sin glädje i att omhulda några ensamma kamrater. De få i hennes rum - genom ett vänligt välkommen, några blommor och bilder, ett tekök, en brasa - den känsla af hemvärme, som de förfrusna trånat efter. En trånad, som ofta drifver en ensam, vek yngling ur det ödsliga studentrummet in i »råa» nöjen. När en sådan yngling lämnar den lilla kamratkretsen, vibrera däremot inom honom hans blidaste hem-minnen, hans finaste drömmar. Den skygga flickan går glad i vissheten att en annan ung kvinna finnes, som bryr sig om hennes fattiga öde. Under dylikt stillsamt kamratlif - liksom under det lifligare - lära ej endast de båda könen, nej, äfven de skilda klasserna och, vid vissa

107

europeiska universitet, de skilda nationerna känna hvarandra. Att nio, tio folk äro sammanförda inom en liten kamratgrupp, hör ej till ovanligheten. Lifvet blir sålunda bräddadt med starka yttringar eller fina skiftningar af själsfrändskap; andliga attraktioner och repulsioner korsa hvarandra; inspirerande eller hämmande verkningar utgå i alla riktningar. Det vore lika omöjligt att mäta det befruktande inflytandet af ett sådant kamratumgänge som att mäta det lif, hvilket uppstår under en af vindsus, fjärilsfladder och bisurr fylld vårdag.

Inom en dylik kamratkrets kan offerlust och offerkraft nå det otroliga, isynnerhet inom den nation, där »flickorna ha kort och ynglingarna långt hår», som en spefågel kännetecknade den i utlandet studerande ryska ungdomen. Att ett par ryska flickor t. ex. en hel vinter båda måste bruka den enas enda par skor och sålunda aldrig samtidigt kunde gå ut, är en bland otaliga, små som stora, yttringar af solidaritetskänslan mellan universitetens fattigaste lärjungar.

När kamratlifvet uteslutande får kafébesöks-form, borde kvinnorna reagera. De glida istället ofta med strömmen. Emedan kafélifvet till en början verkligen ger en hvass slipning åt intelligensen, kan det under ett kort skede äga berättigande. Men när bladet är slipadt borde lefnadskonstnären hålla upp. Ty låter man slipstenen alltjämt gå, har man till slut endast skaftet kvar. Fordom var det männen, nu mera är det äfven kvinnor, som sålunda nöta ut vapen eller verktyg innan de ens på allvar brukat dem.

Den djupaste skuggsidan af det gemensamma skol- och studielifvet har varit den, att kvinnorna ju icke kunde bevisa sin jämngodhet med männen annat än så, att de arbetat sig igenom samma kurser och examina som män. Kvinnornas ifver att - i studier som sport - visa denna jämngodhet har ofta fått ödesdigra, fysiska följder. Dessa bli emellertid sällsyntare, tack vare aftagande pryderi och tilltagande hygieniskt samvete. De intellektuella följderna af systemet äro lika olyckliga för flickor som ynglingar, ja, till följd af flickans ambition och samvetsgrannhet kanske olyckligast för henne. De examina hon tagit, ha ofta varit för dyrt köpta. Detta märkte man ej i början, då en kvinnlig doktor beundrade sig själf och blef beundrad som en märklig kulturprodukt. För plugg och examina offrade hon visserligen en del ungdomsglädje men hon hade - menade man - därmed vunnit mångdubbelt större värden. Detta har dock långt ifrån alltid varit fallet. Etiskt står den samvetsgranna flickan visserligen öfver ynglingen, som ej sällan af omedveten själfbevarelsedrift latar sig och slarfvar. Men den senares andliga kraft i någon viss riktning torde ofta vara bättre bevarad. Flickorna, plikttrogna och arbetsifriga, ha fullproppat sig med de pensa, som deras examen, ej deras eget val, nödgat dem att inpressa. Det sålunda instufvade har ej blifvit assimileradt och kan således ej främja andlig växt. Men det har upptagit plats, har därigenom hämmat den andliga rörligheten och nödgat egenarten att så sammantrycka sig, att det tar lång tid innan platsförhållandena i hjärnan tillåta egenarten att ånyo räta ut sig - såvida den ej rent

109

af blifvit kväfd under det inpackade godset. Huru många unga kvinnor ha ej kommit till universitetet eller konstakademien, fulla af kunskapstörst, af arbetsenergi! Efter några år känna de endast öfvermättnadens leda, såvida de ej funnit en lärare, som blifvit dem en ledare in till det väsentliga i vetenskapen eller konsten. Då har studieglädjen verkligen kunnat vara så rik, som de en gång drömde den - ja, som kanske redan deras mormor drömde den, när hon måste nöja sig med små, för »fruntimmer» skrifna läroböcker. Många unga kvinnor i vår tid erhålla genom någon lärare å ena, någon manlig kamrat å andra sidan hvad endast ett undantagsvis rikt förhållande mellan en fär och en dotter, en bror och en syster under tidigare tider kunde ge af andlig utveckling.

Då män och kvinnor kunna studera samman, blir senare förhållandet mellan manliga och kvinnliga arbetskamrater i regeln bättre, än där könen gått hvar för sig under studietiden. Visserligen tillgripa ännu manliga medtäflare det stridsmedlet att - själfva stundom ärligt öfvertygade därom - utsprida ryktet om medtäflerskans oduglighet. Samma stridsmedel brukas ju äfven mot manliga konkurrenter, ehuru det då gäller individen, medan i fråga om kvinnan könet ännu ofta är det enda bevis, mannen anser sig behöfva för mindrevärdet i hennes arbete. I det hela kan man dock säga, att det kollegiala förhållandet

110

mellan kvinnliga och manliga yrkeskamrater visar samma goda sidor som det gemensamma studielifvet, ehuru själfklart i ringare grad. Ty yrkesarbetet bereder ju sällan tid till innehållsrika tankeutbyten och efter arbetstiden längtar hvardera i regeln till nya ansikten. Samarbetets verkan stannar ofta därvid, att det ena könets närvaro har ett förfinande inflytande på det andras väsen; att ömsesidiga tjänster utbytas; att hvardera får aktning för den andras arbetsduglighet; eller - att den dugligare parten retar sig öfver att ett arbete, den andra borde gjort, kommer på hans del!

Utför kvinnan samma arbete som mannen, måste hon ofta äfven harmas öfver att hon gör det för lägre lön. Alltför lätt glömma dock feministerna, att dessa orättvisor utjämnas då en man, som vill bilda ett hem, ej får den plats han söker, emedan en kvinna får den, som kan nöja sig med en mindre lön, t. ex. därför att hon stannar i föräldrahemmet. För dessa, ömsesidig bitterhet födande missförhållanden, finnes ingen bot under nuvarande ekonomiska system. Feministerna må fordra de lika lönerna men de arbetande kvinnorna komma ej att erhålla dem, så länge utbudet på arbetskraft inom de yrken, dit kvinnor flockas, förhåller sig till efterfrågan som 100 till 1. De underbetalade kvinnorna skola förgäfves tillropa kvinnorörelsens agitatorer: »hjälp oss till drägligare lifsvillkor!» Det enda ärliga svaret är: »hjälpen hvarandra, såsom arbetarna hjälpt hvarandra: genom sammanslutning och solidaritet.»

Könens konkurrens på arbetsmarknaden har endast medelbart med kvinnorörelsen att göra. Ty den är en

111

del af den sociala frågan och påpekas därför här endast i förbigående.

Den ovilja, konkurrensen väcker mellan könen, är ett moment i det sociala kriget; då - på grund af denna konkurrens - äktenskapen minskas, är detta en form af den sociala nöden. Söker man i kvinnorörelsen hela orsaken, då blandar man alldeles bort problemet. Ty de i hemmet lefvande kvinnor, som nu alldeles kunde låta bli att arbeta och dock - vid faderns, vid mannens frånfalle - äga sin bärgning, bli allt färre. Därtill kommer att, på många platser, med lika lön för man eller kvinna, den senare på grund af - hittills - större plikttrohet och redbarhet blir föredragen. Vidare bör betonas, att äfven inom de borgerliga yrkena kvinnor nu oftare arbeta för hela sitt lifsuppehälle än för endast en supplementlön; kvinnor, som, om de icke så arbetade, skulle ligga någon man till last och därigenom kanske hindra hans äktenskap; kvinnor slutligen, som intet hällre ville än få åtnjuta värmen »vid den husliga härden», till hvilken männen hänvisa dem. Men då ingen man bereder dem den värmen, borde de åtminstone ej förmenas att själfva skaffa sig kolen till sin ensamma kamin!

När män förklara, att »den enda uppgift, som har lifsvärde för en kvinna, är att vara mannens hjälp», borde de samtidigt minnas, att denna uppgift alltmer sällan blir kvinnans, emedan männen helst reda sig utan kvinnans hjälp, ja, i ungkarlsensamhet finna större lifsvärden än i äktenskapet. Likaledes borde de minnas, att en mängd arbetsovilliga eller arbetsodugliga män nödga systrar, döttrar, hustrur att

112

öfvertaga familjeförsörjarens uppgift, och att de därför måste afstå från att i hemmens stillhet »vara mannens hjälp».

Huru svag den feministiska logiken ofta är, så svag som den antifeministiska mannens är den icke. Den manliga hysterien har där haft en tummelplats, där det otroligaste har åstadkommits. Författar-fantasi, de råa herreinstinkterna hos genomsnittsmannen, de manliga odågornas arghet öfver kvinnornas växande duglighet, den orsak och verkan sammanblandande oviljan mot den kvinnliga konkurrensen - dessa äro några af orsakerna till den nutida antagonismen mellan män och kvinnor. Det djupaste skälet är att, ju mer kvinnorna nödgas kämpa för lifsuppehället under samma sociala kampvillkor som hittills männen, dess mer måste de förlora den väsensart, hvarigenom kvinnan bereder mannens lycka och af honom mottager sin egen. En minskad erotisk tilldragning är redan nu följden, icke af att kvinnorna arbeta men arbeta under sådana förhållanden, att de flitigt trälande, trötta, kvinnliga kamraterna för de manliga slutligen endast bli »könlösa myror». Stundom förete de verkligen det utplånande af könskaraktären, som Meunier visat genom sin Grufarbeterska, ett af den nya konstens tankeväckande verk.

Mången innerst kvinnlig nutidskvinna lider under denna ofrivilliga neutralisering af sitt feminina väsen. Andra åter anse neutraliseringen vara vägen till fullmänsklighet.

Men hel och full människa är endast den kvinna eller den man, som utbildat och brukar de krafter,

113

hon eller han som människa besitter utan att könets säregenhet blifvit försvagad. En sådan »utveckling» leder slutligen till ofruktbarhet. Det är tragiskt, när naturen danar afvikelser från det normalt sexuella, brottsligt när tidsmeningar försvaga sunda instinkter och inplanta osunda. Det blir icke det mänskligt-naturliga utan onaturen, som kommer att växa genom den ultrafeminism, hvilken ser ned på kvinnans normalt sexuella uppgift såsom endast en låg, djurisk funktion.

Att sunda män afsky denna riktning är berättigadt. Oberättigadt däremot är att förblanda en feminismens afart med kvinnorörelsen i dess helhet, en rörelse, som inom sig sluter mycken allvarlig vilja att verka för såväl mödrarnas som barnens väl. Som en uppenbarelse af kvinnligheten i dess fullkomligaste gestalt betrakta männen däremot alltjämt en kvinna, hvars hela lifsinnehåll är kulten af hennes egen skönhet, en kult, hvars följdföreteelse är den estetiska kultur, som danar templet kring altarbilden. Bakom denna fullkomliga och skenbart besjälade form finnes emellertid sällan något af det, mannen hos kvinnan söker: den äkta kvinnlighetens längtan och makt att genom erotisk och moderlig hängifvenhet lyckliggöra. Sådana kvinnor låta, likaväl som de af sina studier, sitt verk upptagna cerebrala kvinnorna, en äkta kärlek gå sig förbi; männen äro endast offertjänare vid nämnda kult och öfversteprästen väljes ej på grund af känslomotiv. Typen lär vara mer vanlig i Amerika än Europa. Men den fanns här för årtusenden sedan, vid Tiber som vid Nilen. Att Kleopatra nu talar med feminismens tungomål om

114

»personlighetens rätt» - och därmed menar sin rätt att ej ge tillvaron något annat värde än den hvita påfågelns, den svarta orkidéens: sällsynthetens - detta gör henne dock icke till en »produkt af kvinnorörelsen»!

Men så kalla männen dessa kvinnor - sedan de blifvit bedragna på dem. En psykologi, som i värde liknar feministens, när hon ordar om mannen »förtryckaren», mannen »förföraren» utan att märka att jorden är full af stackars, genom kvinnor förförda eller utpinade, män!

Under sådana ömsesidiga, orättvisa eller rättvisa, anklagelser - hvarunder geniala män kommit med generalisationer om »kvinnans» väsen, lika enfaldiga som dumma kvinnor pläga komma med om »mannens» - hafva könen under kvinnorörelsens tidsskede nästan lika mycket aflägsnat sig från som närmat sig hvarandra. Aflägsnandet har - som jag sökt visa - ägt rum dels på det erotiska området, dels i och genom arbetskonkurrensen, medan närmandet - utom under gemensamt studium - ägt rum under kamratligt förvärfsarbete samt social verksamhet.

Ännu hafva borgerliga kvinnor i Europa så ringa del i ledningen af produktionen, att man ej kan afgöra huruvida de ens börjat vakna till insikten, att grundvillkoret för kvinnorörelsens allsidigt lifsstegrande utgång måste vara nya samhällsförhållanden. Man kan ännu ej ens veta något om deras vilja att främja mänskligare arbetsvillkor och rättvisare vinstfördelning. Under det nu härskande systemet måste de, liksom männen, anpassa sig eller ekonomiskt gå under. Sammaledes i ämbetsverk och inom liknande arbetsområden. Som en del unga män vid

115

början af sin bana, vilja nog också en del kvinnor minska missbruk och formalism. Men de stöta på sådana omöjligheter att de, liksom de unga männen, uppge försöken. Gjorde de det inte, nödgades de snart uppge platsen, där de vinna sitt knappa bröd.

Det är således hufvudsakligen kvinnornas arbete inom den sociala hjälpens olika områden, som gifvit männen tillfälle till en rättvis uppskattning af kvinnans samhälleliga arbetskraft. Männen ha inom en vidare sfär än den af dem så ofta förbisedda huslighetens lärt sig skatta kvinnlig hänförelse och organisationsförmåga, energi och offervillighet, initiativ och ihärdighet. Otaliga män - från och med soldaterna, som i Krims sjukhus bokstafligen kysste Florence Nightingales skugga på sjuksalens golf - hafva under det sista halfseklet erfarit huru lifvet för dem blifvit mildare, sedan samhällsmoderligheten där tillkämpat sig ett visst utrymme. Ju mer kvinnorna förlora sin nuvarande fruktan att under samarbetet med män visa sig »kvinnligt» impulsiva, vilda inför orättrådighet och hårdhet, dess mer skola de betyda under det samarbete, där de - ännu åtminstone - ha en lyckligare hand, husmoderns hand! Och eftersom ett enda faktum öfvertygar mer än tusen ord, så är det fakta från kvinnans sociala verksamhet, hvilka under de senare åren gjort många män till anhängare af den kvinnliga rösträtten. De ur den abstrakta rätten hämtade argumenten - hur själfklara de än äro för hvarje skattebetalande, laglydig kvinna - ha trädt i bakgrunden för samhällsgagnets argument. Ej endast kvinnorna själfva, äfven män visa nu på hvad kvinnor åstadkommit, där de fått arbeta i

116

samhällets tjänst; de framhålla, hur många reformer, som försenas eller förfuskas, emedan kvinnorna sakna omedelbart inflytande, där medel beviljas och lagar stiftas. Särskildt betydelsefullt för könens närmande till hvarandra är ungdomens gemensamma sociala arbete. Nykterhetssaken eller folkbildningen eller socialismen sammanföra nu en mängd unga män och kvinnor, hvilka erfara huru det samhälleliga liksom det enskilda arbetslifvet vinner i kraft och rikedom, när kvinnor med män deltaga i detsamma.

De män, som frukta det politiska lifvet för kvinnorna, hafva emellertid rätt. Liksom detta lif hos många män skadar deras manlighets bästa egenskaper, skall det hos många kvinnor skada deras kvinnlighets. Hvarken kvinnans eller mannens själiska egenart eller deras sekundära fysiska könskaraktärer motstå inflytelserna från deras enskilda miljö, deras privata arbetsvillkor. Hvarför skulle de bättre motstå inflytelserna från deras offentliga? När mannen under det politiska arbetet för staten i hög grad nödgas försumma grundvalen för staten, hemmet, huru skulle kvinnan kunna undgå att göra detsamma? Bådas politiska arbete kan gagna hemmen i allmänhet - men de egna hemmen bli därunder åtminstone tidvis lidande. Kvinnan skall - som redan så många män - erfara att den friska hänförelse, den oförbrukade optimism, med hvilka hon inträdde i det politiska lifvet, snart svinna inför massfördomen, partiförtrycket,

117

fördelsagitationen, kompromisskrafven. Liksom många män af dessa skäl nu draga sig undan parlamenten, komma många kvinnor att göra detsamma, när de känna att hvad de med sin väsensart där förmå är så obetydligt, att det icke uppväger skadan af att deras väsensart samtidigt fattas i hemmet. Skall kvinnans valbarhet verkligen gagna samhället, måste afsägelserätten för familjemödrar varda obetingad och dessa själfva inse att riksdagsskap är oförenligt med moderskap, så länge barnen ännu tillhöra hemmet, liksom att - under samma tidrymd - en familjemoders valrätt icke bör ha till följd att hon kastar sig in i valrörelsen. Valsedeln i och för sig skadar lika litet kvinnohandens finhet som kokreceptet: det är, i båda fallen, grytorna, som göra händerna grofva.

Emedan, som ofvan är betonadt, kvinnans moderlighet måste bevaras, ifall hon skall tillföra samhällsorganismen ett verkligen nytt moment, så måste den alltjämt fortfara att finnas och verka inom det enskilda lifvet, för att dessemellan användas inom det offentliga. Den socialreformatoriska genialitet, kvinnorna komma att utveckla, kan utfylla mannens endast om denna genialitet är af nytt slag: om den kommer från tankar, hvilka på lifs- och samhällsproblemen anlägga nya synpunkter; viljor, som söka nya vägar, själar, som sträcka sig mot nya mål. Kvinnorna skulle kunna verka inom kulturförloppet såsom t. ex. germanernas

118

inträde verkade i den antika världen, ifall de erhölle sin fulla medborgarrätt innan de genom maskulinisering hunnit mista sin intuitiva och instinktiva styrka.

Ju förr kvinnan får sin politiska rösträtt, dess mer kan man i det hela taget hoppas af densamma. Just den generation, som nu stridt striderna för rösträtten, är klart medveten om de reformer, hvilka vänta på kvinnorna för att slutligen bli lösta. Och denna generation af kvinnor skulle tillföra det politiska lifvet en ny, frisk strömning. I hvad fall som helst kan man af kvinnan vänta en annan impuls till nya, bättre anordningar inom det politiska lifvet såsom redan inom det sociala. Men hvarje ny generation parlamentskvinnor, som blir »politiskt uppfostrad» samman med männen, skall dels - så länge nuvarande ekonomiska förhållanden bestå - äga allt större ekonomiska intressen att »parlamentariskt» tillvarataga och äfven af andra orsaker förete samma parlamentssjukdomar som nu männen. Lika litet som dåliga män genom rösträtten mista sina dåliga egenskaper, skola dåliga kvinnor mista sina. Kvinnans inträde i politiken kan således icke - som vissa feminister mena - betyda det ädlas seger öfver det oädla. Men det betyder ett stort tillskott af förut inom det politiska lifvet obrukade, ädla som oädla krafter, hvilka, inom den vidare sfär de där erhålla, skola bekämpa och - skiftesvis - besegra hvarandra. Män och kvinnor tillsamman skola dock kunna stifta mänskligare lagar än männen ensamma; kvinnor och barn angående frågor skola dock af män och kvinnor tillsamman komma att behandlas med djupare allvar än nu sker; män och kvinnor tillsamman

119

komma att betrakta samhällslifvet ur flera betydelsefulla synpunkter än endera könet ensamt; statsförvaltningen af män och kvinnor tillsamman skall bli omsorgsfullare än hittills. Hvem kan betvifla detta? Åtminstone ingen, som följt verkningarna af manligt och kvinnligt samarbete inom redan påpekade områden. Hvem kan betvifla att, i och med kvinnans medborgarrätt, hennes sociala ansvarskänsla skall växa, hennes synpunkter vidgas, och därmed äfven hennes värde som maka och moder till män? Den forna tidens kvinna, för hvilken samhället gärna kunde gå sönder, endast hennes hem och familj stodo sig väl, var endast i inskränkt mening mannens hjälp. I vissa stora afgörelser svek hon honom städse, just emedan hon fullkomligt saknade samhällskänsla.

Själfklart kan den kvinnliga parlamentsledamoten ej inskränka sina inlägg till de frågor allena, som afse skyddet för de svagare eller fostrandet af det nya släktet. Men ju mer hon inom politiken undveke att upprepa hvad hon gjort inom sport- och studielif - att eftergöra de manliga misstagen - dess lyckligare vore det för henne själf och det offentliga lifvet, där hennes uppgift redan vore stor nog, om hon koncentrerade sig på att häfda rättvisan mot orättvisan, samkänslan mot egennyttan. Koncentration är hvad nutidsparlamentarismen ej gynnar, utan mångfresteri. Glädjande är därför att kvinnan hittills, där hon som väljare och valbar uppträdt i det parlamentariska lifvet, just visat tendens till en sådan koncentration. Hon har verkat för sedlighets-, nykterhets-, och hälsovårdsfrågor; för skol- och folkbildningsfrågor; moders- och

120

barnaskydd; äktenskapslagarnas reformering och mera sådant. Hvilken tänkande man kan mena att allt detta ej hör till »kvinnans område?» Eller påstå att dessa och liknande samhällsintressen blifvit väl tillgodosedda genom den uteslutande manliga statsstyrelsen?!? Tyvärr skymtar på vissa sociala områden redan den motsatta faran, ett uteslutande »kvinnoregemente.»

Inom det offentliga lifvets nuvarande former kommer utan tvifvel mycken kvinnokraft att spillas. Först när man på ett högre plan danar ett nytt slags »stånds»-representation, där på hvarje område yrkesinsikten blir väl företrädd, kan kvinnornas yppersta yrke - moderns - där komma till sin fulla rätt.

Det hör till den historiska utvecklingens nödvändiga förlopp, att äfven kvinnorna måste genomgå parti-maktpolitikens skede för att samman med mannen nå socialpolitikens och - slutligen - kulturpolitikens.

Kvinnorna kunna ej vänta tills denna utveckling skett: de måste göra den samman med mannen. Liksom de bästa manliga krafterna förr eller senare komma att sättas in på att omdana de allt ohållbarare parlamentariska tillstånden, komma de bästa kvinnliga krafterna att verka i samma riktning. I synnerhet om hos mödrarna viljan tändes att ej allenast hos sina barn väcka samhällsandan men att åt dem dana högre samhällstillstånd.

Under de senaste åren har rörelsen för kvinnans rösträtt ej allenast fyllt världen med rösträttsföreningar, nej, agitationen har nått

121

folkförsamlingarna i 18 europeiska stater, de Förenade Staternas kongress, 24 af Staternas lagstiftande församlingar, parlamenten i Victoria, i Canada och Filippinernas lagstiftande församlingar. På Island som Italien, i Japan som Sydafrika är rörelsen i gång och den, som menar att den ej kommer att nå sitt mål, är politiskt blind. Den åter, som med morgonrodnadens färger målar den kvinnliga rösträttens verkningar, borde minnas diktarordet att »drömmen har ensam morgonrodnans ljus».

Då antifeministiska män förutsäga att männen mindre skola älska mödrar, systrar, hustrur, döttrar, när dessa stå emot dem som politiska motståndare eller medtäflare, bli de säkert i många fall sannspådda. Politiken har ju redan skilt fäder från söner, bröder från bröder. Detta bevisar antingen att de personliga känslorna varit svagare än de politiska lidelserna eller att dessa senare förstört de egenskaper, som gjorde personligheten älskvärd. Men äro männen verkligen i stånd att älska och förbli kvinnorna äfven såsom politiska personligheter älskvärda, då torde ej heller männen upphöra att älska dem, äfven om de rösta på olika riksdagsmannakandidater! Dylika spådomar ha icke bekräftat sig på andra områden, från hvilka männen också sökt afskräcka kvinnorna genom liknande varningar. Ty kvinnan behåller sin makt öfver mannen, om hon behåller sitt kvinnliga, af ro, harmoni och godhet danade behag. Icke hvad kvinnan talar om, icke hvad hon verkar för, bestämmer mannens känslor och uppförande men huru hon gör det. En kvinna kan tjusa en man genom ett politiskt tal och jaga

122

honom på dörren genom sitt bordsprat. En fattig arbeterska kan ordlöst förmå samme man att erbjuda henne sin spårvagnsplats, som timmen efter blir grof mot en anspråksfull och oduglig kvinnlig arbetskamrat. Med ett ord: hvad en kvinna gör med sina rättigheter och hvad de göra af henne, detta ensamt bestämmer det mått af vördnad, tillgifvenhet, kärlek, som hon har att vänta af männen.

Att kvinnorna nu kommit ur sin jämnvikt kan ej nekas. Huru skulle de kunnat undgå det? Ej allenast ha de under sista halfseklet samman med männen genomgått naturalism och nyromantik, nykantianism och bibelkritisk kristendom, Bismarck och Bebel, Darwin och Spencer, Wagner och Nietzsche, Ibsen och Tolstoy, Hæckel och v. Hartmann och ännu mycket, mycket mera! Nej, de hafva själfva med svindlande fart blifvit kastade ur sin under sekler innehafda, familjeskyddade samhällsställning. Det är i närvarande stund själfklart att kvinnornas andliga rörlighet måste vara större än deras harmoni; att det oförarbetade kulturstoff de besitta är rikare än det de hunnit bearbeta; att deras lifserfarenheter äro betydligare än deras lefnadskonst. Nutidskvinnan måste tillsvidare te sig mindre enhetlig, mer osäker än männens kvinnoideal under tidigare tider tedde sig. Men varaktiga kulturframsteg kunna ej mätas genom jämförelser med diktens eller lifvets idealgestalter från äldre skeden. De måste mätas efter genomsnittet under en viss tid. Och genomsnittskvinnan i vår tid är, i ordets fulla betydelse, mer lefvande, mer anpassningsduglig, mer individuellt utvecklad, mer socialt gagnande än för femtio år sedan. Med

123

rörelsefriheten har samhällskänslan vuxit; med deltagandet i det allmänna kulturförloppet har innehållsrikedomen ökats; själslifvet är mer sammansatt och uttrycksmöjligheterna för detta nya själslif mångfaldigade.

Men som genomsnittsmannen, under motsvarande tid, icke genomgått en jämförlig utveckling, känner han sig främmande, desorienterad och till följd däraf afvisande mot en rörelse som - medelbart och omedelbart - ställer stora nya kraf på hans andliga anpassning, differentiering, utveckling. Männen ha hittills kunnat tvinga kvinnorna att tåla sina öfvergrepp och de förra sålunda blifvit beröfvade den uppfostran, hvarigenom tanken på handlingens följder inträder samtidigt med tanken på handlingen. Kvinnorörelsen har mellan könen rest en glasvägg, sådan som fanns i det akvarium, där man ville lära gäddan att också låta karpen lefva: hvar gång gäddan rusade på karpen, stötte nosen mot väggen tills hämningsmotivet slutligen blifvit så starkt, att glasväggen kunde borttagas och båda fridsamt röra sig bredvid hvarandra.