Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Den svenska magtperioden, 1617—1721 - Andra Afdelningen. Fortsättningen och slutet af Sveriges magtperiod, 1660—1721 - 8. Stora ofreden. Finlands eröfring, 1710—1714
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hustru och barn, hvilka fördes fångna till Ryssland. Med
stort byte och många fångar återvände ströfkåren genom Pielis
tillbaka till Kexholm. Några vidare följder medförde denna
händelse icke; men den oförmodade olyckshändelsen väckte stor
bestörtning i norra Österbotten. I Uleåborg kallade trumman
befolkningen till vapen och landshöfdingen Clerk ilade genast
dit ifrån Vasa, för att leda försvaret. För denna gång hade
likväl faran gått förbi och följande år ingicks redan en ny
gränsfred med Dvinaboerna. Ej ens Pielistrakten kom ännu
under Ryssland, utan Affleck besökte än» en gång dessa nejder
för att fasttaga hufvudmannen för de upproriske, Sormuinen,
och befordra honom till ransakning inför domstol.
Samma år som Vadmalskriget uppflammade i norr, gjorde
ryssarne mot hösten ett anfall emot Lybeckers ställning. I
slutet af Augusti anryckte omkring 16,000 man under Apraxin
och Bruce emot Kymmene-elf utan att möta något hinder på
vägen, sedan Lybecker hunnit ånyo rasera befästningarna i
Vekkelaks. Finska hären, omkring 7,500 man, drog sig bakom
Kymmenes vestra gren till Hirvikoski och sökte i sex dagar
hindra fiendens öfvergång. Men då ryska flottan i skärgården
hade framträngt långt vestligare ända till Helsingfors, så att
de redan uppförde befästningar i Pellinge, och tillika den ryska
landthären begynte slå bryggor öfver Kymmene, visste Lybecker
intet annat råd än att draga sig tillbaka. Till all lycka hadc
ryssarne ingen aning om detta tröstlösa beslut, utan aftägade
den 4 September, för denna gång afstående från landets
eröfrande. Men försvarsåtgärderna i landet ingåfvo ej mycket
hopp för framtiden. Det måste likväl medgifvas, att Lybecker
fick röna många motgångar, hvilka kanhända skulle förlamat
äfven en mägtigare förmåga. Arméns lifsförnödenheter voro
så knappa, att man midt under fiendens anfall nödgades mala
mjöl för det dagliga behofvet. Om hösten 1712 föreslog han
för regeringen, att man borde sammankalla ett finskt
riksdagsutskott till Tavastehus eller något annat passligt ställe, i det
han förmodade, att befolkningen derigenom noggrannare och
beredvilligare skulle betala de hjelpskatter, de sjelfvä hade
beviljat. Min regeringen vågade synbarligen ej utan
konungens tillstånd vidtaga en sådan åtgärd; endast landshöfdingarne
erhöllo befallning att öfverlägga med befälhafvaren om arméns
underhåll, och i detta ändamåi hölls i December en liten
®
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
