Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. Svenska väldets sista period, 1721—1809 - Förra Afdelningen. Ständer-regeringen, 1721—1771 - 2. Svenska politiken under Arvid Horns ledning, 1721—1738, och Hattarnes krigsplaner, 1738—1741
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rustade sig Ryssland nu, och den svenska regeringen saknade
medel att underhålla ens den ringa krigsstyrka, som redan var
samlad. Då beslöt man att åter sammankalla ständerna i
slutet af år 1740 och genom nya uppeggelser förskaffa nytt
stöd åt krigsplanerna. Kriget var nämligen redan
oundgängligen nödvändigt för Hattarnes regering, om denna regering
skulle kunna bibehålla sin ställning, och för partiintresset fick
rikets bästa träda åt sidan. ’ ■
Innan riksdagen började , hade tvenne dödsfall åvägabragt
stora förändringar i den europeiska politiken, hvaraf
verkningarna snart sträckte sig äfven till de svenska förhållandena.
I Oktober 1740 afledo kejsar Karl VI i Österrike och
kejsarinnan Anna i Ryssland. Karl VI hadc velat tillförsäkra
en odelad arfsrätt åt sin dotter Maria Theresia och alla de
europeiska magterna hade redan gifvit sitt bifall dertill. Men
sedan kejsaren dött, voro Frankrike och flere andra af
gran-narne genast färdiga att plundra den unga furstinnans arf.
Fruktande att Ryssland i sådant fall skulle bistå Österrike,
ville Frankrike, att ett krig skulle uppflamma äfven i norden,
och begynte nu på allvar uppegga svenskarne till anfall. Sjelfva
den ryska regeringens tillfälliga svaghet syntes för öfrigt
uppmana Sverige att nu om någonsin försöka sin lycka. Kejsar
Ivar Antonovitsch var först några månader- gammal, och sedan
Biron blifvit störtad, tillföll interims-regeringen kejsarens moder,
den lättsinniga och svaga prinsessan Anna. Man hade skäl
att förutse, att ryssarnes hat mot främlingarne i förening med
furstinnan Elisabets hersklystnad snart skulle framkalla en ny
revolution, hvilket äfven svenske ministern i St. Petersburg,
Nolcken, likasom ock franska ambassadören Chetardie i
hemlighet på allt sätt bemödade sig att befordra. Dessa
omständigheter upplifvade Hattarnes mod och uppeggade äfven
i allmänhet svenskarnes krigslystnad. Då ständerna i December
1740 sammankommo, voro sympatierna för kriget ögonskenligen
öfvervägande. Det är att märka, att det på denna tid började
blifva vanligt, att riksdagsmännens röster köptes än för det
ena än för det andra ändamålet. De främmande magternas
ministrar, som anskaffade penningarna, fingo sålunda tillfälle
att inverka på sakernas gång, och partierna sjelfva blefvo medel
för de utländska intressena, så att de äfven vanligen benämndes
derefter, Ilattarne det franska och Mössorna det ryska partiet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
