Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Litteraturöfversikter, anmälningar och granskningar - Arnold Bratt. John Wordsworth, The national Church of Sweden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ij4 litter aturöfversikter
Hvarför öfversattes ordet då ej med »episcopi»? Jag tänker
mig, att man genom den gjorda öfversättningen velat betona
det svenska biskopsämbetets nära frändskap med det främsta
ämbetet i den tyska protestantismen. Hvad är väl då kvar af
episkopatet jure divino?1
I det följande af Wordsworths framställning knyter sig
huf-vudintresset till skildringen af Uppsala möte. Den farliga
politiska situationen vid konung Johans död kräfde anslutning till
de tyska protestanterna och sålunda till Augsburgska bekännelsen
och folkets frihetskärlek (»independent spirit») och »förkärlek
för en episkopal författning» återgång till 1571 års kyrkoordning.
Med stor klokhet fattades i denna situation beslutet. Uppsala
möte blir därför »a turning point in the history of Sweden»,
och gripande verkar författarens öppna erkännande, att »there
are very few if any parallels to be found to it in the religious
history of mankind». En fri nationalkyrka har på det mest
glänsande sätt fått visa hvad hon kan göra för ett folk!
At Gustaf Adolfs politik lämnar Wordsworth näppeligen
det utrymme den förtjänar. Han erkänner visserligen honom
som den store räddaren af protestantismen och därmed, sant
nog, också af den religiösa toleransens idé, men det förvånar
mig, att den varmhjärtade kämpen för kristenhetens enhet icke
egentligen bland sina föregångare upptäckt den svenske
konungen, äfven han en kämpe — och den kanske störste bland
dem alla — för evangelisk katolicitet.
En föregångare till sina kyrkliga allianssträfvanden har
författaren emellertid funnit i skotten John Durie, åt hvars resa
till Sverige ett par år efter Gustaf Adolfs död han därför ägnar
en mycket utförlig redogörelse. Bakom denne stod dock som
den drifvande kraften biskop Davenant af Salisbury, en
samlingstankens hängifne anhängare. Icke ens namnen lutheraner,
zwinglianer och kalvinister borde längre få finnas, och
medlemmar af den »saxiska» och den »helvetianska» kyrkan skulle enas
t. o. m. i gemensamt nattvardsfirande. Det förefaller
uppenbart, att Durie redan från början i Sverige mottogs artigt men
1 Härmed har jag dock ej velat förneka, att längre fram i tiden äfven
i svenska kyrkan framträdt åskådningen om biskopsämbetet såsom hvilande
på jus divinum. Så t. ex. uttalas denna enligt mig benäget meddelad uppgift
uttryckligen af Paulinus i hans ännu otryckta tal vid tillträdet till episkopatet
i Strängnäs 1609.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
