Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - Emil Liedgren. Wallins läroår som psalmdiktare 1806—1812. Med en inledning om religionens plats i sjuttonhundratalspoesien och den estetiskt motiverade psalmboksreformen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6 2 E. LIEDGREN
kapitel. Bland Wallins egna lärare hade historikern Erik Mikael
Fant och den förutnämnde Dahl biträdt domkapitlet i dess arbete.
Den förre har i en dissertation betitlad Historiola Hymnorum
Ec-clesiæ Svecanæ (1798) gifvit ett för sin tid ganska märkligt bevis på
hymnologiskt omdöme. Medan eljes reformationstidens psalmer
i stort antal pläga utmönstras af den neologiska kritiken, tar Fant
bevekande till orda för bibehållandet af alla de tretton i 1695 års
psalmbok upptagna psalmerna från 1530 års samling, medan själfve
Wallin ännu 18x2 räknar de bland dessa ingående G. Ps. 14, 119 och
121 (N. Ps. 152, 50 och 58) till »odugliga och obrukliga» psalmer.1
Åt Spegel ger Fant de högsta loford: man kan tro sig höra
David själf, när han rör den heliga lyran. Men Fant visar äfven
uppskattning för Amnelius’ »immortales hymnos» »Skåder, skåder
nu här alle» och »Min Frälsare, hvad Själa ve» och Norenius »Jesu,
djupa såren dina», hvilka också Wallin 1812 räknar till de
omistliga, som såvidt möjligt oförändrade böra bibehållas. Allt som
allt föreslår Fant 117 psalmer ur 1695 års psalmbok till införande
i den nya psalmboken, samma antal, som Pastoralutskottets
förslag 1809 upptager. — Emellertid är det väl ej Fants mening, att
endast de af honom uppräknade äro användbara, utan han vill väl
blott med dem ha markerat de i hans tycke mest omistliga.2 Af
dessa anges blott tvenne såsom varande i behof af ändring. Bland
sin egen samtids psalmdiktare nämner han med beröm »Celeb.
Ödmann ».
Män som Boethius, Neikter, Tingstadius, Svedelius och Dahl
åtnjöto stort anseende också utanför universitetet. Till och med i
hufvudstadens tongifvande vittra kretsar voro de aktade såsom
ej blott lärda utan —• hvad där var viktigare — äfven estetiskt
fint bildade och modernt upplysta män. Likvisst sträckte sig
deras auktoritet som smaklärare och författare ej tillnärmelsevis
så långt som Leopolds, kring hvars domaresäte samtidens
litterära ungdom skockade sig med hopp och fruktan för att höra hans
utslag och få ledning och råd i sina sträfvanden.
Från slutet af 1803 blef äfven Wallin Leopolds läraktige elev,
1 Fant yttrar om de ifrågavarande tretton gamla psalmerna: »neque sine
jactura & desiderio eliminari possunt». — Jfr Chr. Dahls Parentalia öfver
ärkebiskop Troil (Ups. 1806), sid. 101 ff.
2 Jfr A. Hildebrand, Sv. Kyrkans Psalmbokskommittéer, sid. 56. Wallins
förteckning öfver psalmer, som böra bibehållas, finnes aftrvckt
därsammastädes, sid. 168 f.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
