Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Uppsatser och undersökningar - G. Westling. Om »upplysningstidens» svenska kyrka med särskildt afseende på Linköpings stift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
232
fr. westling
trosuppfattning skedde under en ganska långsam brytning mot
neo-logiska tendenser, kan man märka af de tal, som höllos vid
bibelsällskapets sammanträden under de tidigare åren af dess tillvaro,
och vid hvilka utan tvifvel mera representativa prästmän voro
vidtalade att officiera. Att M. Wallenberg, som höll festtalet vid
sällskapets första sammankomst, uttalade sig i supranaturalistisk
riktning, ärredan nämndt. Prosten G. Rosén, som fullgjorde samma
åliggande vid nästföljande års högtid, vitsordade, att mycken
tvekan förspordes, huruvida bibeln kunde vara »en läsning för
menigheten ». För egen del ansåg han, att den vore »afsedd för alla grader
af förstånd, enär den måste andligen dömas». Högtidstalaren vid
bibelsällskapets sammanträde 1821, den redan i det föregående
omnämnde kontraktsprosten Mattias Stenhammar i Risinge,
som förr uttalat ett lifligt instämmande i den religionsuppfattning,
som Lindbloms journal för präster företrädde, rörde sig ännu i
neologiens uttrycksformer och i ett pråligt språk. Uti sin oration
vid tillfället yttrade han till sina åhörare: »Den tacksamhet, mitt
hjärta ägnat det Högsta väsendet, är tillika en gärd af religionen till
eder». När sällskapet 1822 firade sin högtidsdag, höll en annan
af stiftets mera ansedda prästmän, kontraktsprosten i Skeninge
M. Sundevall, festtalet och intygade, att meningarna voro ganska
delade, huruvida sällskapet ens hade något existensberättigande;
att somliga höllo före, att bättre vore, om de medel, som nu offrades
på sällskapets intressen, och det nit, som ägnades detta, i stället
offrades på att lindra lidande medmänniskors nöd. Den af
neolo-gerna beprisade dygdens hufvudsumma sammanfattades ju i
barmhärtighet och ädelmod. Jämväl vid sällskapets årssammankomst
1824 betonade den då tjänstgörande talaren, kontraktsprosten
C. A. Juringius i Kimstad, att alltjämt mången betraktade
sällskapets sträfvanden att sprida den heliga skrift som onyttiga, ja,
att de funnos, som betraktade dem rent af som skadliga, och hvilka
i stället allt fortfarande förordade, att de insamlade pengarna måtte
användas på nyss nämnda filantropiska ändamål. Juringius hade
redan i fädernehemmet lärt värdera neologien, och att döma efter
en hans inbjudning till deltagande i en jubelfest i Norrköping 1830
till minne af kristendomens införande i vårt land behöll han sin
tidigare uppfattning, att vetande är det väsentliga i
gudsförhållandet, men han delade kanske den meningen, att den stora
allmänheten var för okultiverad att omedelbart ur bibeln tillägna sig detta.
I nämnda inbjudning yttrade han: »Hvad kan väl hafva större
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
