Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Yngve Brilioth, Nyanglikansk renässans. Studier till den engelska kyrkans utveckling under 1800-talet - I. Oxfordrörelsens förutsättningar - 2. Den högkyrkliga traditionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I I o
YNGVE BRILIOTH
förenade oss med gångna tiders män, tycktes återställda, o1 Watson’s
närmaste prästerliga förtrogna var hans svåger H. H. Norris,
som täflade med honom själf i betydenhet —• efter Norris’
församling Hackney benämnes stundom riktningen »the Hackney phalanx »
— samt Thomas Sikes i Guilsborough (död 1834), bekant framför
allt för de profetiska ord, hvari han syntes förutsäga kommande
händelser: »Hvarhelst jag far i landet, ser jag bland prästerskapet
ett antal mycket tilltalande och aktningsvärda män, många af dem
mycket nitiska och önskande att göra godt. Men jag har iakttagit
en allmän brist i deras lära: det genomgående förtigandet af en stor
sanning. Det talas ingenstädes, för så vidt jag kunnat se, om den
heliga katolska kyrkan. . . . Denna lära är af den största betydelse,
och de principer, den innebär, af största kraft, och en dag, icke
mycket aflägsen, skall den ta ut sin rätt. . . . Och ve dem, som efter
försynens ordning skola få på sin lott att åter bära fram dem. . . .
De skola bli missförstådda och misstolkade utan ali ända. Det
skall bli ett väldigt rop om papisteri från landets ena ända till den
andra». Man kan ej undra på att Pusey år 1842 häri såg sin tids
vanskligheter förutsagda.2
Till de anförda namnen kunde lätt fogas andra, både ur samma
släkte — såsom Christopher Wordsworth, skaldens broder, som i
Cambridge bildade en motpol till den evangelikala krets, som
samlades omkring Simeon — och ur den nästföljande. Här måste
vi stanna vid en man, som, om ock med tvifvelaktig rätt, plägar
föras till nyanglikanismens banerförare, men snarare är att
betrakta som sin tids mest betydande representant för den gamla
högkyrkligheten: James Hugh Rose (1795—1838) i Cambridge.3
1 Churton, a. a. II, s. 82.
2 Yttrandet i fråga skall Sikes ha fällt i början af år 1833, alltså innan
ännu någon af Träets for the Times sett dagen. Det citeras af Pusey, A Letter
to His Grace The Archbishop of Canterbury ön some Circumstances connected
with the Present Crisis in the Church of England, Oxford 1842 (4. ed., s. 27 ff.).
Af Sikes’ hand finnas också några pamfletter med titeln: Dialogues beiween
a Minister of the Church and his Parishioner, hvilka äro typiska för den
intransigenta högkyrklighetens hållning gentemot evangelikalismen. Det
heter där bl. a. om Wesley’s »disgusting journals », att de äro »books that are
stuffed with möre profane and shocking things . . . than I saw in the worst
of infidel books» o. s. v. och dessa »Dialogues» spriddes af S. P. C. K.!
Gladstone, Gleanings of past Years 1843—79, vol. VII, s. 216 ff.
3 H. J. Rose, the Restorer of the O Id Paths i J. W. Burgon, Lives of Twelve
Good Men (New. ed. London 1891).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
