Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Alexander de Roubetz, Sovjet-Rysslands kyrka - Kap. I. Kyrkans rättsliga ställning före revolutionen - 1. Stat och patriarkat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SOVJET-RYSSLANDS KYRKA
3 1
Som man skall få se, sändes till Ryssland ej de bästa
representanterna för grekiska kyrkan: av 25 metropoliter av grekiskt
ursprung under de första fyrahundra åren av ryska kyrkans
existens voro blott 4—6 bildade och fromma män, som
lämnade ett gott minne efter sig. Dessa metropoliter kunde ej
förstå folket, ej heller voro de intresserade för dettas utveckling
och hade ingen önskan att hjälpa ryssarna under svåra tider av
politisk oro. Det ryska folket drömde alltid om att få välja en
metropolit bland Rysslands bästa män, men något sådant kunde
ytterst sällan ske och i så fall måste man resa till patriarken
med stora gåvor för att få hans samtycke (ilarion, död 1051,
Kliment, död 1147). Men det oaktat har prästerskapet i
Ryssland spelat en viktig roll, särskilt under tatartiden.
Metropoliterna betraktades av tatarerna såsom envåldshärskare över
prästerskapet, som de alltid principiellt erkände som korporation
och förlänade många nya rättigheter, vilket höjde
metropoliter-nas prestige och betydelse.1 Ofta reste metropoliterna till
tatarernas hövdingar (khaner) och lade sig hos dem ut för de
ibland rebelliska ryska furstarna. Allt detta gav metropoliten
mycket stor auktoritet.
Här vilja vi fästa läsarnas uppmärksamhet på ett mycket
intressant faktum, nämligen att varken metropoliter eller det
övriga prästerskapet i Ryssland strävade efter att få den civila
makten i sina händer, fastän de många gånger kunde ha
anledning därtill. Tvärtom, de blevo på intet sätt »österlandets
påvar», utan sökte av alla sina krafter, till förfång för sig själva,
befästa storfurstarnas makt, vilken under Ivan III:s tid nådde
samma omfattning som i Grekland. Här måste vi kasta en
hastig blick på orsaken till denna historiska företeelse.
Den ryske historikern P. V. Bezobråzov, som ägnade mera
än trettio år av sitt liv åt det gamla Bysans’ historia (död 1918),
giver oss en lösning av denna fråga. I sitt sista verk »Den
bysantinska kulturens skeden» beskriver han den bysantinska
kyrkan sålunda: »I patriarkens person hade kyrkan sin
monarkistiska regering, som kunde vara så stark, att den hade
möjlighet att kämpa, i fall detta bleve nödvändigt, med statsmakten.
1 T. o. m. i khanernas huvudstad instiftades ett biskopstift, och år
1261 bosatte sig där en grekisk-ortodox biskop.
2 — 28304. Kyrkohist. Arsskri/t 1928.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
