Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240
CARI.-ALLAN MOBERG
den världsliga musiken) att uttränga de gamla kärnfulla
melodierna och sätta sina lättsmälta i stället, så sökte hon likväl att
oförmärkt uppblanda deras elementer med främmande
beståndsdelar och derigenom att hon påtrugade dem sin form småningom
omskapa dem efter sitt beläte. Ty man må bedöma de gamla
Choralerna huru man vill, så måste man likväl medgifva, att
bibehåller man deras innehåll, måste man äfven bibehålla deras
form. Ty ingenting kan väl vara orimligare och förvändare, än
att vilja öfverflytta en Melodi ifrån den Kyrkoton, hvari den
ursprungligen är componerad, till en modern Dur- eller
Moll-Ton. Genom ett sådant förfarande förstör man helt och hållet
dess egentliga Charakter och gör den till något helt annat.
Man försöke att transponera ett i Moll componeradt stycke i
Dur, och man skall förstå hvad jag menar.1
Befann sig Haeffner med ett sådant uttalande otvivelaktigt
på den säkra sidan,2 så måste man i rättvisans namn göra ett
medgivande åt Stieler för hans logiskt oantastliga slutsats
beträffande användningen av kyrkotonerna, den bästa punkten
1 Hæffners inställning till förhållandet mellan »grekiska tonarter» och
kyrkotoner, som hos Vogler och de flesta samtida betydde samma sak, är
egendomligt förnuftig och klarsynt. I Phosphoros-uppsatsen fäller han om
kyrkotonerna följande ord: »Dessa toner hafva af några blifvit benämda
Grekiska . . . Om meningen är, att med dessa benämningar lättare fästa
dem i minnet, så bör sådant alldeles icke tadlas, men tror man att dessa
grekiska namn beteckna någon likhet mellan fornålderns och vår moderna
tonkonst, så är detta en förmodan, som endast kan vinna förtroende hos
dem, som ej veta att hela helleniska tonsystemet icke äger den minsta
likhet med det nu brukliga.» Något längre fram avslöjar Haeffner, vad
som bl. a. fört honom till denna övertygelse: en jämförelse mellan den
grekiska ethosläran och kyrkotonernas karaktär. På tal om »tredje tonen»,
som av soeftertänksamhet» nästan helt försvunnit ur kyrkomusikalisk praxis,
anför han: »han kallas af oss lydisk och borde således, efter de Gamles
vittnesbörd, vara vek och smältande, men jag trotsar hvarje tonsättare att
häruti åstadkomma denna karakter, emedan rena qvarten felas (d. v. s.
f—h i st. f. f—b), och stora qvarten är den hårdaste och mest slitande af
alla intervaller, hvilken förekommer blott i denna skala.»
2 Naturligtvis har Hæffner gått för långt. Icke alla melodier från
äldre tid följa kyrkotonerna. Några följa dur- el. moll -artade skalor av
folklig karaktär, där diesis’ vara el. icke vara är ytterst svårt att principiellt
fastslå. Den filologiska ivern efter »äldsta möjliga läsart» står även i sådana
fall inför en ogenomförbar uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
