Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Undersökningar - Carl-Allan Moberg, Från Abbé Vogler till John Morén. Ledande idéer i 1800-talets svenska koralverk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248
CARI.-ALLAN MOBERG
Se vi nu på Dillners ställning till den Hæffnerska
beled-sagningstekniken, så visar det sig, att han efter bästa förmåga
sökte fullfölja dennes ideal även i sådant avseende. Dillner är
den energiske vägröjaren i Sverige för den fyrstämmiga
menighetssången, och man måste verkligen betyga honom sin
aktning för den målmedvetna och talangfulla kamp han förde för
detta hopplösa företags framgång. Till en början såg det f. ö.
ut, som om målet ej vore alldeles ouppnåeligt.1
Vi nämnde Dillners Psalmodikon-instrument. I samband
därmed utgav han i sifferskrift avfattade samlingar av de
Hæffnerska koralmelodierna, först diskantstämman under titeln
»Me-lodierne till Svenska Kyrkans psalmer noterade med siffror, för
Skolor och Menigheten», vars förord är daterat nyårsdagen
1830, därefter så småningom stämböcker till koralerna, alt-,
tenor- och bas stämmorna i var sin lilla bok, allt i sifferskrift.
Han framhåller, att han, frånsett små förändringar av hänsyn
till stämmornas sångbarhet och textunderläggningen, strängt
bibehållit Hæfifners harmoniska sats.
Som vi sett utgick Dillner från de »grekiska tonarterna’,
för vilkas »starkt contrasterande ljudfall» han vackert ber.2
är stort eller litet.) Efter de fyra »grekiska» tonarterna komma den äoliska
= moll och den joniska = dur, vilka betecknas: —3 + 6 + 7 eller —3 — 6 + 7
resp. +3 + 6-1-7.
1 I sin 2:a uppl. av 1’salmodikon kunde Dillner tillfoga följande
segervissa ord till det gamla förordet: »Wid denna första hellsning till
Kyrkosångens Wänner har Förf., efter 10 år, intet att återtaga och intet att
till-lägga. Endast må nämnas, att förhoppningen om Sång i Stämmor av
Menigheten, i Gudstjensten, icke mera är en behaglig dröm, utan sanning och
werklighet. Wid Österby Bruks Församling i Roslagen har den nitiske
Läraren redan i 8 år underhållit fyrstämmig sång av mer än 100 röster.
Af offentliga blad är bekant huru Allmogen af Tuna församling i Medelpad,
Författarens fosterjord, uppvaktade Hans Maj:t Konungen wid dess resa
genom Norrland, med fyrstämmig sång af 40 till 60 röster, eftersom
Kyrkan wid Högtiderna mer eller mindre allmänt besökes, och mödan af
inlärandet har warit mindre, än af en Husförhörstur kring socknen...»
2 »Det skulle lägga grund till en trång, ensidig, ytlig och uteslutande
smak hos menigheten, i hwilken allt profant skulle mer och mer finna
öppen ingång, blott med wilkoret af yttre wälljud och sinnlig behaglighet,
men det för kyrkosången egentligen goda, heliga och helsosamma bliwa
för all tid misskändt och undanhållet. . .», om man enbart fasthölle vid dur
och moll. Jfr Berselius, A.: Sånglära för Folkskollärare-Seminarier och
Folkskolor. . , I.ink. 1846, s. 53.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
